ÅSIKT

Vår passivitet har dödat 1 729 barn

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
SORG Enligt den senaste rapporten från FN har 93 000 människor dödats under striderna i Syrien. 1 729 av dem är barn under tio år. Troligtvis är de verkliga siffrorna ännu högre.

15 juni 2013

Syrien

I veckan kom FN:s senaste rapport om läget i Syrien.

Enligt tillgänglig information har 93 000 människor dödats – av dem 1 729 barn under tio år. Troligen är de verkliga siffrorna ännu högre.

– Det finns väl dokumenterade bevis på tortyr och avrättningar av barn och massmord på hela familjer, säger Navi Pillay, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.

Det finns också tydliga bevis för att kemiska vapen använts, det Barack Obama tidigare kallade en ”röd linje” som inte får överträdas.

Fler länder hotas

Nu är den ”röda linjen” långt bakom oss och Obama är hårt pressad. Syrien och Ryssland förnekar, naturligtvis. Kvar finns en fullkomlig humanitär katastrof där 5 000 människor dör varje månad medan världen tittar på.

Efter folkmorden på Balkan och i Rwanda under 90-talet lovade världens länder att något liknande inte ska få återupprepas. 2005 slog FN:s generalförsamling, under ledning av svensken Jan Eliasson, fast att världen gemensamt har en ”skyldighet att skydda” civil­befolkningar mot grova övergrepp som folkmord, massmord och brott mot mänskligheten.

Hur lever FN upp till detta löfte i dag? Hur lever världens länder upp till det, och då särskilt de länder som har militär förmåga och makt att förhindra övergreppen?

Svaret är att med 5 000 döda i månaden passeras snart 100 000 döda i Syrien, dödssiffror i nivå med Bosnienkriget, alltså det krig som gjorde att FN slog fast principen om ”skyldighet att skydda”.

Att agera i konflikter har ett pris, att agera militärt kan ha ett mycket högt pris. Men att inte göra något är också en handling, många gånger med ännu värre konsekvenser.

Hade världen sagt stopp redan våren 2011 när konflikten startade skulle den troligen ha varit över för länge sedan utan att 93 000 människor behövt

sätta livet till. Nu hotas i stället fler länder, som Libanon, Jordan­ien och Irak, att dras in i krig­et.

En farlig strategi

På båda sidor Atlanten börjar man nu på allvar diskutera att förse rebellerna med vapen. Det är en farlig strategi. Dels finns redan stora mängder vapen på plats, dels kommer de att finnas kvar och kan utgöra ett hot mot en möjlig framtida fredsbevarande trupp.

Samtidigt är det positivt att USA, Storbritannien och Frankrike äntligen verkar vara beredda att agera. Men förväntningarna är lågt ställda. De löften värld­en ställde ut efter folkmorden på Balkan och i Rwanda har hittills inte varit vatten värda. Det är den trista sanningen.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM