ÅSIKT

Metall-männen tar plats

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Det de har åstadkommit är historiskt

Foto: Gubbarna glänse De senaste veckorna har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson bekänt färg. IF Metallarna ser till att LO tar större plats i debatten i dag.

Partikongress, avtalsrörelse, 1:a maj och partiledardebatt. De senaste veckorna har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson verkligen tagit plats. Ingen som är det minsta intresserad av samhället har kunnat undgå att arbetarrörelsens båda huvudgrenar sedan ett år leds av två gamla arbetskamrater – från IF Metall.

Det är faktiskt historiskt.

Jag undrar om det inte nästan överraskar huvudpersonerna själva ibland.

I en paus under partikongressen i Göteborg medgav i alla fall LO-ordföranden att han under Löfvens stora tal kommit på sig själv med att tänka, ”kan han sånt?”

Jag gissar att Löfven tänkt samma tanke när han sett Thorwaldsson komma ut från ett stormigt möte med LO:s styrelse och deklarera att det råder enighet inför avtalsförhandlingarna.

Två män, alltså.

Låt oss ta det direkt.

Magdalena Andersson får ursäkta, men det går inte att komma runt att arbetar­rörelsen för många framstår som bredbent manlig på ett sätt den knappast gjort sedan Göran Persson sanerade stats­finanser och Bertil Jonsson stod i vägen.

Och kanske inte ens då.

Jonsson skrev trots allt en kokbok.

■ ■ ■

Ändå kan jag tycka att pratet om ”grabbighet” är orättvist, i alla fall om det leder tanken till lumparhistorier, drängstuge­jargong eller en allmän misstänksamhet mot kvinnor med makt och alla som inte är blonda och blåögda.

Allt det där finns i socialdemokratin och i fackföreningsrörelsen, men jag har varken mött det hos Stefan Löfven eller hos Karl-Petter Thorwaldsson.

Karl-Petter Thorwaldsson håller ju för tusan på med biodling. Skulle det vara macho? Dessutom har han lagt ner mer arbete på att kvotera föräldraförsäkringen än de flesta socialdemokrater.

Jag skulle faktiskt säga att både Thorwaldsson och Löfven – var och en på sitt sätt – är ganska duktiga på att lyssna. De är dessutom internationellt engagerade. Min första stora intervju med Löfven handlade just om gränsöverskridande fackligt arbete.

Kanske är bilden av den chauvinistiska fackbasen en schablon, ett sätt att avfärda en politisk motståndare.

Trots att både Löfven och Thorwaldsson tycks formade av ett slags kvistfritt socialdemokratiskt kärnvirke är det märkligt nog deras bakgrund som – var och en på sitt sätt – bryter traditionen.

Partiordföranden i Socialdemokratiska arbetarepartiet hämtas nämligen inte från facket, och LO-ordföranden inte från ungdomsorganisationen SSU. Så har det bara varit. Tills nu.

■ ■ ■

Tillfälligheter? Jag tror inte det.

Socialdemokratin är inte längre den folkrörelse partiet en gång varit, och det börjar märkas. Två gånger i rad har Social­demokraternas partiledarval slutat med att de nya ledarna tvingats lämna, och valet av partistyrelse på den senaste kongressen blev ett fiasko. Den traditionella folkrörelsens tröga säkerhetsmekanismer har inte fungerat.

Då är det kanske inte så konstigt att blickarna kastas mot den folkrörelse som fortfarande finns kvar, och där ledare kan skolas i vardagen. En fackförbundsledare måste alltid kunna stå för sina beslut inför medlemmarna.

Det är ingen liten utmaning Stefan Löfven tagit på sig. Politik och facklig verksamhet är olika saker. Hans Karlsson, tidigare arbetsmarknadsminister och ännu tidigare LO:s avtalssekreterare, reflekterade en gång över skillnaden mellan jobbet som minister och hans fackliga uppdrag.

Båda innebar förhandlingar, och ändå upplevda Karlsson en avgrund mellan uppdragen. Till sist hade han förstått vad det berodde på:

– När jag förhandlade för facket ville inte de som satt på andra sidan bordet åt mitt jobb.

I politiken är det som bekant ofta tvärtom, och det har Löfven nog upptäckt vid det här laget.

Kanske tyder partikongressen på att han lyckats ta med sig ett slags resultatinriktad kompromissvilja. Frågan är om han också klarar att beskriva de konflikter – till exempel om ekonomin – som trots allt är politikens kärna.

Och LO? Varför utsåg organisationen förra året en person med så stark politisk profil.

■ ■ ■

Fackligt arbete handlar i dag till stor del om politik, som när Anders Borg och Fredrik Reinfeldt motvilligt engagerade sig i förhandlingarna om jobbpakten.

Det politiska systemet sätter gränser för vad facken kan åstadkomma. Det gäller till och med löneförhandlingarna, där medlarnas roll bara blir större och större.

Dessutom påverkas de fackliga medlemmarna av beslut om a-kassa, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik för att bara ta några exempel. LO måste också kunna stå självständigt gentemot Socialdemokraterna, som i frågan om vinster i välfärden eller överskottsmålets ställning.

Då skadar det inte att kunna spelet, och det kan en gammal SSU-ordförande. Ska vi döma av hur många spaltmeter som skrivits om LO den senaste tiden så har det ju fungerat.

Efter förhandlingar med regeringen, avtalsrörelsen och utspelet om ekonomiska stimulanser är det ingen tvekan om att LO i dag tar större plats i samhällsdebatten.

ARTIKELN HANDLAR OM