ÅSIKT

Tony Blair förstår sig inte på politik längre

Foto: Gareth Patterson / AP
Tony Blair.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tony Blair är tillbaka. En av Storbritanniens mest hatade politiker, enligt mätning efter mätning. Det är få ting som likt Blairhatet kan förena Storbritannien över klassgränserna.

Och nu tror Tony Blair att han är mannen att stoppa brexit: Storbritanniens kommande utträde ur EU.  

”Folk röstade utan vetskap om de verkliga omständigheterna”, sa Blair
i ett tal i förrgår om folkomröstningen om EU. Han uppmanade folk att ”resa sig upp” och kämpa mot brexit.

”Jag uppmanar folk att resa sig upp och stänga av tv:n när Blair uttalar sig”, kontrade utrikesminister Boris Johnson. 

Populisten Boris Johnson vet vad som går hem.

Folk hatar verkligen Tony Blair. Man har inte glömt George W Bushs invasion av Irak. Då slingrade den största protestdemonstrationen någonsin fram på Londons gator men Tony följde George hela vägen till Bagdad. Det var det mest kontroversiella utrikespolitiska beslut av en brittisk premiär-minister sedan Anthony Eden bombade Egypten 1956.

Mycket kan sägas om den nuvarande Labourledaren Jeremy Corbyn, en kort sammanfattning är att han är ett vandrande skäggigt kaos med popularitetssiffror på minus 40. Labour har under hans ledning haft så många positioner gällande brexitförhandlingarna att ingen längre vet vad partiet tycker. Få vet heller vem som ingår i Corbyns skuggkabinett: Folk hoppar av snabbare än Hogwarts byter lärare i försvar mot svartkonster.  

Corbyns kritiker säger att Corbyn inte kan vinna något val. Och det kan han förstås inte. Men det är inte därför han är Labourledare. Jeremy Corbyn är Labourledare för att han inte är Tony Blair, eller något som Tony Blair någonsin var (förutom utbildad på en privatskola).

Vänstern i Storbritannien ville med Corbyn bryta mot allt som Tony Blair stod för. Tony svek basen och basen kom tillbaka och bet honom, eller som i Skottland: sket i honom (och alla andra engelsmän) när de blev skotska nationalister i stället. Skotska nationalister som hellre skulle äta den cyklande Londonvegetarianen Jeremy Corbyn till frukost (givet att någon friterade honom i olja) än rösta på honom. Att Corbyn har tagit Labour åt vänster har inte haft någon effekt på det faktum att Labour mer eller mindre har slutat existera i Skottland.

Hatet mot Tony Blair handlar emellertid inte bara om Irak. Det handlar nästan lika mycket om Tony Blairs förkärlek- för stora pengar från tveksamma källor. Kazakstans auktoritära ledare Nursultan Nazarbayev betalade exempelvis Blairs firma fem miljoner pund per år och det är svårt att förstå exakt vilken typ av expertråd som Nazarbayev ville ha. Det Tony Blair kan är att vinna val (han är i den bemärkelsen Storbritanniens mest framgångsrika socialdemokratiska ledare någonsin). Men just att vinna val behöver Nazarbayev ingen hjälp med. Han har ”vunnit” alla val i Kazakstan under 25 år, det senaste rentav med fantastiska 98 procent av rösterna!

Nåja.

Inget av detta betyder emellertid att Tony Blair hade fel när han i förrgår sa att de brittiska väljarna borde ges rätt att ta ställning till de villkor för EU–utträde som premiärminister Theresa May nu ska förhandla fram. Ja, britterna (i alla fall de i England och Wales) röstade för att lämna EU, men betyder det att en majoritet av befolkningen verkligen är för en ”brexit till varje pris”? Under folkomröstningskampanjen var det i princip ingen som öppet talade om att britterna även skulle lämna EU:s gemensamma marknad. Men det har Theresa May nu bestämt.

Inför folkomröstningen lovade utkampanjen att Storbritannien skulle tjäna 350 miljoner pund om året på att gå ur EU. Dessa pengar skulle gå till sjukvården, det skrev man i stora bokstäver över röda bussar som rullade runt med Boris Johnson i.

Dessa 350 miljoner existerar emellertid inte har regeringen nu konstaterat och de skulle definitivt inte gå till sjukvården.

Tony Blair har rätt i att om britterna röstade för en typ av brexit och nu får en helt annan bör de ha rätt att ångra sig. Men det kommer antagligen inte att hända. Stämningen i Storbritannien är en av ”let’s just get on with it”, låt oss bara gå ur EU, vi orkar inte höra mer om saken.

Politiska utmattningskänslor ska aldrig underskattas.

Tony Blair menar dock allvar. För några månader sen gjorde han det tidigare- otänkbara: Han stängde ner sin affärsverksamhet. Nu ska han i stället öppna ett institut som ska försöka hjälpa den krisande mittensocialdemokratin.

Och han är inte ensam om att lägga ner lukrativ verksamhet. Hillary Clinton stänger sitt och makens hårt kritiserade Clinton Global Initiative. Gömd bakom Clinton Foundations sköld av välgörenhet gjorde denna organisation paret Clinton snorrika på relativt tveksam väg.

Kanske har Hillary Clinton likt Tony Blair slutligen lärt sig något?

Det är möjligt att Tony Blair lyckas med konststycket att åter tas på allvar i brittisk debatt. Brexitförhandlingarna kan mycket väl bli en katastrof. Å andra sidan byggde hela hans tal i förrgår på tanken att det brittiska folket skulle kasta sitt ideologiska EU-motstånd överbord så fort de förstod hur mycket brexit skulle kosta dem ekonomiskt. Väljare vill ha vad som funkar, inte vad de tror på, praktikalitet trumfar ideologi, det är vad Tony Blair alltid har trott på.

Det får mig osökt att tänka på vad han sa förra året med en suck:

”Jag är inte säker på att jag längre fullt ut begriper politiken.”