ÅSIKT

Ansvarslöst av regeringen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: KRISBEREDSKAP SAKNADES Sorgen och vreden har skapat en folklig gemenskap och medborgarna har haft kraft att visa sin solidaritet och empati i denna ofattbara kris. Uppenbart fattades dock den högsta ansvariga beslutsfunktionen i regeringskansliet när dödsvågorna slog över tiotusentals svenskar i Sydostasien.
LEDARE

Regeringen har det yttersta ansvaret för ledningen av nationen och medborgarnas säkerhet i fred, kris och krig. För normal fredstid och krig finns detaljerade organisationsplaner, lagar och regler för beslut och åtgärder.

För nationella krissituationer som julens ohyggliga tsunami-katastrof saknas däremot en ansvarig organisation, en beslutsordning och en plan för att dra igång och samordna krisinsatserna.

Så har situationen varit vid alla stora kriser; Estonias haveri, när Scandinavian Star brann, vid Göteborgskravallerna, vid terrorattackerna den 11 september och på Bali. Varje kris har skapat sin egen krisorganisation. Förklaringen är att Sverige har ett system som bygger på ”ansvarsprincipen”. Varje myndighet och organisation som har ansvar för en verksamhet i normal fredstid ska också ansvara för verksamheten i kris och krig.

Utgår från kris på svensk mark

På den högsta beslutsnivån – regeringen – där det övergripande ansvaret vid nationella kriser alltid ligger, finns inget på förhand utsett koordineringscenter med professionell, ansvarig ledning. Praxis är att det departement som är mest berört, som kommunikationsdepartementet när Estonia förliste och nu UD, tar ledningen och bär ansvaret.

All krisberedskap utgår också fortfarande från krigets behov och enbart från kriser på svensk mark. Inte ens i det nya försvars- och säkerhetsbeslut som riksdagen nyss fattat, den 16 december, finns en rad om krishantering av svenska medborgare utomlands vid internationella katastrofer trots att miljoner svenskar reser som globala turister, studenter, tågluffare, affärsmän.

Fortfarande ingen organisation

I ljuset av de nu många nationella kriser och katastrofer som drabbat Sverige, ter det sig ansvarslöst att regeringen inte upprättat en permanent krisberedskapsorganisation i statsrådsberedningen. En professionell grupp med yttersta ansvar att bedöma när det handlar om en nationell kris och rätt att omedelbart fatta beslut om åtgärder.

Utvärderingen av Estoniakatastrofen pekade på bristerna i ledningsfunktionen. Våren 2001 föreslog ”Sårbarhets- och säkerhetsutredningen” ett nationellt krishanteringsorgan under regeringen för att samordna insatser och olika aktörers agerande vid svåra kriser.

Senare har försvarsberedningen i olika rapporter, bland annat ”Ny struktur för ökad säkerhet – nätverksförsvar och krishantering” som också riksdagen behandlat, förordat liknande centrala organ för att stärka den civila krishanteringen. Ännu har inget beslut tagits, ingen ledningsgrupp bildats.

Regeringen passiv för länge

Den civila krishanteringen på hemmaplan har under de senaste dygnen fungerat väl. Samhällets organisationer, kommuner, sjukvårdsansvariga, skolor, kyrkor, krisgrupper och många andra har organiserat ett enormt hjälparbete. Sorgen och vreden har skapat en folklig gemenskap och medborgarna har haft kraft att visa sin solidaritet och empati i denna ofattbara kris.

Uppenbart fattades dock den högsta ansvariga beslutsfunktionen i regeringskansliet när dödsvågorna slog över tiotusentals svenskar i Sydostasien annandag jul. Krisberedskap saknades. Regeringen förblev alltför länge passiv.

I september kommer försvarsberedningen med ytterligare ett förslag om hur den civila krishanteringen ska stärkas. Det får inte bara bli en ny utredning om vad som bör göras – utan nu krävs handling. Det handlar om medborgarnas tilltro till landets politiska ledning. Ansvaret är ytterst regeringens och riksdagens.

LA