Thatcher har vunnit kampen om Europa
Publicerad 2012-03-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ideologin har
blivit en norm
11 MARS 2012 EU-pakten
Järnladyn, filmen om Margaret Thatcher, borde kanske ha en åldersgräns. Bara den som fyllt 50 tycks förstå filmens starka berättelser om åldrandet och politikens villkor. Dessa gestaltades grymt och tydligt redan en sen novemberkväll 1990 i Paris, när Thatcher, 65 år, tog ett förvirrat avsked till makten.
Det var en sideshow; vi som kommit till den franska huvudstaden följde i första hand den första europeiska säkerhetskonferensen efter murens fall; den visade att det inte fanns någon plats för Thatchers ”little Englander”-nationalism i det nya postkommunistiska Europa. Till och med Storbritannien ville bli europeiskt.
Två år före Thatchers fall lovade EU-kommissionens ordförande Jacques Delors, i ett tal till brittiska LO, att Europa skulle bli socialt, skydda fackliga rättigheter och full sysselsättning. Fackföreningsaktivisterna flög upp från stolarna och sjöng till sin befriare: ”Broder Jacob”. Under Delors första fem år skapades tolv miljoner jobb i EU. Att vara proeuropé var självklart då.
Vilka sånger skulle europeiska landsorganisationer sjunga för Herman van Rompuy, dagens EU-president? Kanske något av van Rompuys belgiske landsman Jacques Brel, till exempel ”Vi glömmer ingenting”. Arbetslösheten i EU uppmäts numera till 17 miljoner.
I veckan har landsorganisationer runt om i Europa demonstrerat mot EU:s finansspakt, som rekommenderar massiva sociala massakrer och inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Europa begraver den sociala välfärdsideologi som bars upp av såväl kristdemokrater som socialdemokrater, de två stora europeiska partierna.
Med sin stabiliseringspakt upphöjer EU helt enkelt Thatchers ekonomiska ideologi till norm för alla medlemsstater. Den brittiska regeringschefen vann, bör man minnas, stöd för sin auktoritära kapitalism i demokratiska val, EU fattar beslut utan att ens söka folklig och demokratisk legitimitet. Unionens yttersta hierarki vill främst rädda euron – myntet som symboliserar ekonomiskt oförnuft, politisk hybris och som slitit sönder Europa i rika och permanent fattiga delar.
Finns det en dold agenda bakom EMU-reformerna, frågar Fritz W Scharpf, professor och en av de främsta samhällsvetarna i Europa. Han avtäcker en Europa-ideologi som omfamnar privatiseringar, försvagning av facket, kommersialisering av vård och utbildning.
De ekonomiska målen är stabilitet och låg inflation, däremot är full sysselsättning bortdefinierad. Regeringar inom EU ges inte ens något val; de måste underkasta sig de tvingande ekonomiska disciplinreglerna, vilka de sociala följderna än blir. Reglerna fastställs av (och för att tillgodose) finansmarknaderna.
Scharpf, som talade i London School of Economics slitna auditorium, varnade för demokratiskt förfall i EU: ”Demokratisk legitimitet förutsätter möjligheter att göra meningsfulla politiska val.
De demokratiskt valda regeringarnas legitimitet kan vara i fara, särskilt i länder som nyligen erövrat demokrati. ”Kandidaterna är många: Ungern, Grekland, Portugal, Spanien, Italien. Upproren därifrån kan komma från höger- eller vänsterpopulism. För närvarande är dessvärre högervarianten helt dominerande, och den rustar sig med främlingsfientlighet. Krispolitiken gynnar sådana primitiva stämningar och suddar ut föreställningar om europeiskt medborgarskap. Fram träder i stället fördomarnas tryne: lata greker ställs mot uniformsklädda tyskar, korrupta sydeuropéer mot flitiga män och kvinnor från Luthers norr. De gamla folkklichéerna frodas.
Margaret Thatcher brukade stiga in i EU:s sammanträdesrum, spänna ögonen i sina regeringskolleger, för att därefter utbrista: ”Jag vill ha tillbaka mina pengar.” Ideologin har återuppstått; fast i dag är det storbankerna som ställer kravet.