ÅSIKT

Ta aldrig väljarna för givna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sju läxor efter Labours valförlust

Foto: AP
Ed Miliband avgick som partiledare för Labour efter valresultatet i Storbritannien.

Det brittiska valet i torsdags blev inte alls jämnt.

Det blev en storseger för de konservativa, och brittiska journalisters ilska mot opinionsinstituten har de senaste dagarna varit full­ständigt gränslös: era idioter, hur kunde ni mäta så fel?!

Men förutom att man inte kan lita på opinionsmätningar: Vilka läxor finns att lära från Labours valförlust?

1. En bra kampanj hjälper inte om strategin är fel.

De flesta bedömare är eniga om att Labour bedrev en bättre valkampanj än de konservativa. Förutom i en fundamental mening: De vann inte. Labours markoperation där aktivister hade fem miljoner samtal med enskilda väljare var imponerande, men den övertygade inte osäkra väljare. Labour dominerade i sociala medier men Twitter övertygar inte osäkra väljare.

2. Du måste ut ur din egen komfortzon.

Ed Miliband hade när han tillträdde som Labourledare stora planer, snart blev han dock impopulär bland väljarna och de stora planerna gick om intet.

Labours valkampanj byggde i stället på en defensiv 35-procentsstrategi. Genom att hålla kvar sina traditionella väljare och lyckas omvända besvikna liberal­demokrater skulle partiet nå 35 procent. Det borde räcka för en smal seger. Labours valkampanj fokuserade därför på traditionella frågor som sjukvårds­systemet, NHS.

NHS är en oerhört viktig fråga i Storbritannien och en fråga där väljarna litar mer på Labour än de konservativa. Dock innebär detta inte att väljarna automatiskt kommer att rösta på Labour bara för att Labour pratar om NHS.

Ett parti som inte ens försöker vinna hela befolkningen förtjänar inte att regera landet.

Och väljare är inte dumma.

3. Den politiska mitten har kollapsat.

Val vinner man i mitten, det brukade vara politikens mest grundläggande sanning.

Problemet i dag är att ingen riktigt vet var mitten finns.

Labour förlorade i princip alla sina traditionella väljare i Skottland. Skottarna tyckte att partiet var för höger: Ni är bara röda Tories vrålade de efter Labours kampanjarbetare. Samtidigt förlorade Labour medelklassen i södra England (med undantag för London) eftersom medelklassen i de engelska småstäderna tyckte att Ed Miliband var för vänster. ­Utöver detta förlorade Labour arbetar­klassen i norra England - de tyckte att Labour var för positivt till in­vandring. Och ungdomar i städerna - de tyckte att Labour var för negativt till invandring.

Var finns mitten i ett sådant politiskt landskap?

4. Ta nationalismen på allvar.

Vänstern älskar att prata ekonomi och betrakta alla frågor som sprungna ur ekonomiska förhållanden. Samtidigt är det uppenbart att frågor om identitet och kultur de senaste åren har blivit allt viktigare i Europa. Det skotska Labourpartiet försökte bemöta den skotska nationalismen med ekonomiska svar. Det fungerade inte.

Efter valet existerar i princip Labour inte längre i Skottland.

Samtidigt förlorade Labour i England på att de konservativa började spela på en slumrande engelsk nationalism.

Det är tydligt att socialdemokratin i hela Europa måste börja ta nationalismen på allvar och formulera ett svar på den.

Ett som inte bara handlar om ekonomi, utan även om människors identitet.

5. Ta aldrig väljare för givna.

Det som kallades för den tredje vägen var en politisk strategi som antog att de traditionella social­demokratiska väljarna ändå alltid skulle rösta på partiet.

Det fanns därför inget skäl att foku­sera på dem.

Labours totala förlust av Skottland innebär att denna lag inte längre gäller: Traditionella socialdemokratiska väljare kan lämna partiet.

De kan krossa det.

De skotska nationalisternas framgång har byggts upp under decennier. Den kommer ur en frustration över en högervridning av engelska Labour under Tony Blair samt ett skotskt Labourparti som utvecklat extrema pampfasoner. Skotska Labour tog sin dominerande ställning i regionen helt för given och ägnade sig mer åt internt maktmygel än kontakt med väljarna. Och till slut tröttnade de.

6. Skapa politik för medelklassen.

Ed Miliband har fokuserat på ojämlikhet under sin tid som parti­ledare och det var antagligen rätt. Ilskan mot de superrika är enorm. London går knappt att leva i för den som inte tjänar miljoner. Medelklassen är hårt pressad och om det är något som detta land skulle kunna gå att ena bakom så är det hat mot finansmän. Labours problem var dock att deras politik inte i tillräckligt hög grad gick ut på att ta från de superrika och ge till medel­klassen. En av huvudfrågorna i Labours kampanj var den så kallade bedroom tax, en minskning av bostadsbidrag som drabbat många fattiga hårt. Det var en viktig fråga, men det var en fråga som inte berörde en tillräckligt stor grupp. Partiet uppfattades i hög grad vilja ta från de superrika och ge mer bidrag till de fattigaste.

Och den berättelsen gick inte hem.

7. Slå tillbaka!

Den konservativa valkam­panjen var en av de fulaste i mannaminne. Innan dess hade Ed Miliband också utstått åratal av hatkampanjer och personangrepp.

Detta spelade en enorm roll för utgången av valet.

Organiserade attacker av denna typ mot socialdemokratiska ledare har blivit standard. Det är dags att socialdemokratin i stället för att klaga och tycka synd om sig själv lär sig att slå tillbaka. Det gäller dels att välja ledare som kan stå emot, dels om att utveckla egen kapacitet att bemöta det fula spelet.

Socialdemokratin vill väldigt gärna vara snäll och god, men politik är inte alltid en picknick.

Ibland måste man också slåss.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

avKatrine Marçal