ÅSIKT

Annie Lööfs ångest ser ut att vara äkta

LEDARE

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Erik Simander/TT / TT NYHETSBYRÅN

Plötsligt händer det, i veckan kan vi få en regering. De lärda tvistar om hur Centerpartiet kommer att agera men läckorna är få och Annie Lööfs ångest ser ut att vara äkta. Redan i morgon kan vi få besked om vems sida hon väljer: Stefan Löfvens eller Jimmie Åkessons. Själva skulle centerpartisterna helst säga att valet inte är upp till dem, att regeringsbildningen är någon annans ansvar. Men det är svårt att argumentera mot riksdagens mandatfördelning och på något sätt måste de rösta.

– Vi kommer inte att förhandla med socialdemokraterna om en ny S-ledd regering, sa Annie Lööf i förra veckan till SVT.

Det säger hon inte längre. Socialdemokraterna kliar sig i huvudet över taktiken. Lööf förhandlar via media, kommer med ultimativa kravlistor och kallar S förslag offentligt för "skambud". Förhandlingen ställer närmast existentiella frågor på sin spets, därav ångesten. Finns det tillräcklig kraft i konflikten mellan progressiva och reaktionära partier för att det ska räcka till en regering?

Inte mitten

Vi vet inte. I Sverige brukar vi forma regeringar längs höger-vänsterskalan och enligt den logiken är S, MP, C och L en "mittenregering". Men det är att läsa samtiden fel, Annie Lööf är inte mitten. De fyra partier som nu förhandlar förenas i stället av sitt motstånd mot auktoritär nationalism och representerar det moderna, optimistiska och kreativa Sverige.

Jimmie Åkesson har kallat motkraften för "konservativ" och han strävar efter att bilda ett reaktionärt block med moderater och kristdemokrater. I veckan kommer de tre partierna att rösta för samma budget i riksdagen. Kanske lyckas Åkesson - men troligen inte. När Moderaterna de kommande månaderna gräver i askan av sin valstrategi kommer de nämligen att upptäcka en liten detalj: det finns inte väljare så det räcker. Sverige saknar den religiöst färgade masskonservatism som finns i exempelvis Frankrike och Tyskland. Om Moderaterna ingår i ett "konservativt block" så lär det bli ett mycket litet parti.

Marknadshyror röd linje

Om Stefan Löfven och Annie Lööf verkligen hade varit mitten så skulle detta vara enkelt. Men på ett par avgörande punkter är de i stället motpoler i Svensk politik och där kan förhandlingarna mycket väl stupa. Ett exempel är hyresregleringen. För Centerpartiet handlar det om kärnan i den liberala ideologin, de tror på fria marknader och att det blir fler bostäder om fastighetsägarna får ta ut högre hyror. Men det finns en och en halv miljon hyresrätter i Sverige och med Annie Lööfs politik riskerar närmare var tredje svensk att få betala betydligt mer för sin bostad. Enligt Boverket råder det nämligen bostadsbrist i 243 av landets 290 kommuner.

Hyresgästföreningen lät konsultföretaget Ramböll räkna på hur stora hyreshöjningar det kan handla om. I exempelvis Helsingborg får man räkna med 24 procent högre hyra och i Stockholms kommun hela 50 procent. Hur många har råd med det? Många barnfamiljer och äldre med små marginaler kan tvingas flytta. Det är en omvänd fördelningspolitik där man rakt av tar från de fattiga och ger till de rika. Marknadshyror strider helt mot den sociala bostadspolitik Socialdemokraterna alltid har stått för. För Stefan Löfven bör det vara omöjligt att kompromissa om detta.

Otrygga anställningar

En annan viktig fråga är arbetsrätten. Redan i dag kryllar arbetslivet av otrygga anställningar, springvikariat, sms-anställningar och rena daglönare. En ny samhällsklass har uppstått - ett "prekariat" - där osäkerhet och slavliknande villkor är normen. Det gör det svårt att ta ett banklån, hitta bostad eller bilda familj. Den sociala rörligheten är låg.

Men Centerpartiet ser inte dessa människor utan vill i stället öka "flexibiliteten" ytterligare för företagen. Annie Lööf vill använda lagstiftning till att sänka löner och undanta företag med färre än 50 anställda från regeln att den sist anställde får gå först vid uppsägningar. Det skulle utlämna drygt 1,3 miljoner svenska löntagare till chefens godtycke.

Resonemanget känns verklighetsfrånvänt på dagens arbetsmarknad. Redan i dag finns stor flexibilitet, men det kräver förhandlingar med facket om man vill göra avsteg från turordningen vid uppsägningar. Det är så vi brukar göra i Sverige, vi förhandlar och hittar lösningar som är bra för alla. Det är en modell som fungerat utmärkt om man jämför med de strejker och det kaos på arbetsmarknaden vi ofta ser i andra länder. Varför riskera detta?

Inte heller här kan Stefan Löfven kompromissa. Den svenska modellen och anställningstryggheten borde precis som marknadshyror vara en röd linje. Människors trygghet är det bultande hjärtat i arbetarrörelsen. Vill Centern till varje pris driva igenom nyliberala reformer som hotar vanligt folk får de hitta andra kompisar.

Regional omfördelning

Kanske visar sig till slut migrationspolitiken vara den svåraste nöten att knäcka. Det är ingen höger-vänsterfråga utan berör just de värden som nu utmanas av reaktionära krafter. Förhoppningsavis kan Annie Lööf slipa bort delar av den restriktiva flyktingpolitik Socialdemokraterna har infört.

Däremot finns det andra frågor där samsynen kan vara desto större. Nästa regering bör vara pionjärer för att mota den växande obalansen mellan centrum och periferi i Sverige. En regional omfördelning av resurser och investeringar ligger i både Centerpartiets och Socialdemokraternas intresse, liksom en fungerande infrastruktur och välfärd i hela landet. Sverige borde kunna stärka sin ställning för föregångsland i klimatpolitiken och när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är progressiva reformer som en högerregering aldrig skulle prioritera.

Det har tagit tre månader och starka känslor på båda sidor att komma hit. Men bortom hårda ord och smärtsamma kompromisser hägrar trots allt möjligheten att Sverige står upp mot den reaktionära stormflod som drabbar land efter land i Europa. Och det vore mödan värt.

ARTIKELN HANDLAR OM