ÅSIKT

Sarkozy vill bygga upp de europeiska murarna

Foto: Nej Nicolas Aggressiv och protektionistisk politik är inte lösningen på Frankrikes problem.
LEDARE

6 maj 2012. Valet i Frankrike

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 5 juli 1932 i den lilla österrikiska ­staden Wörgl inträffar något häpnadsväckande.

Det är mitt under den stora ­dep­ressionen. Av de 5 000 invånarna är en tredje­del arbetslösa och den excentriske borgmästaren Michael Unter­guggenberger gör något som dagens ­svenska kommunalråd bara kan drömma om. Han inför en egen valuta.

Pengarna utformas så att de minskar i värde med en procent varje månad. ­Procenten utformas som en avgift som staden tar in och som stämplas direkt på sedlarna. Och det ställer naturligtvis allt på huvudet.

Folk börjar investera och spendera så fort som möjligt. Annars blir sedlarna mindre värda. Pengarna cirkulerar ­snabbare och snabbare. Fjorton gånger snabbare än den österrikiska schillingen. Och staden kan med hjälp av ­avgifterna snabbt finansiera först det ena projektet och sedan det andra. ­Särskilt den nya ­anläggningen för backhoppning imponerar stort på grann­byarna och snart finns det ingen arbetslöshet över huvud taget. Folk reser långväga för att betrakta ­underverket.

Framgångarna gör dock att staden även ådrar sig centralbanken i Wiens uppmärksamhet. Banken förbjuder ­sedlarna och snart är arbetslösheten åter 30 procent. Historien om Wörgl har dock förnyad aktualitet i dessa ­eurokristider.

I Spanien har det startats tre nya lokala valutor enbart i Andalusien det senaste året.

Europa är en halvö i den västra delen av den landmassa som vi kallar för den gamla världen. Atlanten hindrade de ­asiatiska stammar som vandrade hit från att röra sig längre västerut och de slog sig ner och blev européer. De lärde sig hur man blev rik och de skapade en civilisation. (Även om Mahatma ­Gandhi hade en poäng när han på ­frågan om vad han tyckte om den ­västerländska civilisationen sa att det onekligen lät som en bra idé.) Ingenstans har människor dödat varandra som på denna kontinent och den numer fredliga gränsen mellan ­Tyskland och Frankrike är en av vår tids stora mirakel.

I dag röstar Frankrike om ny ­president och Nicolas Sarkozy har

lovat att skydda den franska livsstilen ifall han blir omvald. Det handlar om hårdare gränskontroller, begränsad invandring och protektionism. Efter att Europa i årtionden har rivit ner murar för människor och för handel vill Sarkozy börja bygga upp dem igen. Hela val­rörelsen har spelat på fransk ­ångest över globalisering, eurokris och ­nationell identitet.

Av den europeiska integrationens historiska motorer har de flesta stannat av. Minnet av kriget – som satt hårt hos ­politiker som den tyske kanslern Helmut Kohl och den franske presidenten François Mitterand – är borta. Likaså det sovjetiska hotet. USA tappade mycket av sitt engagemang för EU när Sovjetunionen föll. Tysklands dåliga samvete efter kriget har bleknat. Och landets önskan att vinna stöd för idén om ett enat Tyskland hos grannar med dåliga historiska ­erfarenheter av just ett enat Tyskland är uppfylld. Euron visade sig sedan inte vara den oproblematiskt lysande idé som man hade tänkt sig.

De nya motorer som hade kunnat ­driva en ny fas av europeisk ­integration har man inte lyckats formulera. Hotet från klimatförändringarna, det globala finansiella systemets risker och vad som bör vara Europas roll i en värld där tillväxt inte längre är en ­västerländsk show.  I stället har man ­ägnat sig åt stålbads­politik och att ­hantera eurons problem med farten av en full snigel.

Socialisten François Hollande ser nu ut att bli Frankrikes nya president. Han är den trista konsensusbyggande ­motsatsen till den aggressive och ­vulgäre ­Sarkozy. Gällande den franska ekonomin har dock ingen av kandidaterna före­slagit den typ av reformer som arbetsmarknaden och de offentliga­ utgifterna hade behövt.

En del bedömare tror att Hollande kommer att genomföra dem ändå. Det är enklare för vänstern att vara tro­värdiga när de säger att de fattat tuffa beslut för att de var ekonomiskt nödvändiga – inte för att de av ideologiska skäl vill minska statens storlek.

Hemma i Sverige har borgerliga ­debattörer dock bland annat hängt upp sig på Hollandes förslag om en 75-procentig marginalskatt för inkomster över en miljon euro. Fast då missar de den ­viktiga slutsatsen. Förslaget visar vidden av hur toppinkomsterna har dragit ifrån samt det omöjliga i att korrigera dem ­enbart med skatter. Nej, vi kan inte ha 75-procentiga marginalskatter men just därför måste vi fundera över vad man kan göra med ekonomin i den andra ­änden – så att den inte producerar den här typen av svindlande ojämlikhet.

Det är frågan för Europas nya vänster.

De lokala valutorna i Spanien kommer­ inte kunna kompensera för EU-ledarnas misslyckanden. Sarkozys stängda ­gränser kommer verkligen inte att lösa några ­problem.

Vi kan naturligtvis välja att gå den väg han pekar ut. Bli en bortglömd krympande kontinent besatt av blod och jord. ­Ägna oss åt att subventionera franska bönder, prata institutioner, ­bygga murar och jaga immigranter. Se hur världen ­flyttas till Kina, Brasilien och Indien ­utan att vi förhåller oss.

Eller deltar.

Men Europa hade behövt en modern social­demokrati som står upp mot en ­sådan utveckling.

För det finns alternativ.

ARTIKELN HANDLAR OM