ÅSIKT

Vi får en orealistisk bild av vad samhället kan skydda oss ifrån

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

År 2004 slutade i tragedi för hundratusentals människor i Sydostasien. Vi vet fortfarande inte alla dess konsekvenser. Omkring 150?000 människor miste livet och ännu vet vi inte hur många av dem som är svenskar.

Att se bilder på alla försvunna små barn gör fruktansvärt ont. Många av oss kommer i morgon att möta arbetskamrater och grannar som har förlorat en nära anhörig och då måste vi vara beredda att lyssna. Professionell hjälp är viktigt men alla har vi ett gemensamt ansvar att ge stöd till de drabbade.

När en sådan här stor katastrof inträffar försöker vi hitta en förklaring. Alla försöker på något sätt hantera sina känslor. När vi blir upprörda behöver vi någon att rikta vår vrede mot. Anklagelser om grava misstag haglar i luften. Mycket av aggressionen riktas mot regeringen och främst utrikesdepartementet.

Visst har det begåtts misstag och när vi har fått perspektiv på den här katastrofen vill jag som medborgare gärna veta vad som har fungerat och inte fun­gerat i krishanteringen. Men i dag tror jag inte att någon på ett objektivt sätt kan bedöma vad som har gått snett och hur det skulle ha fungerat i stället.

Jag har sett statsministerns presskonferenser och tycker att de är förtroendeingivande. Det märks att Göran Persson är tagen av det allvarliga som har hänt. Han tar ansvar och anstränger sig för att ge saklig information.

Jag är däremot kritisk till mycket av mediebevakningen av krishanteringen. Att oreflekterat släppa fram anhörigas kritik ger inte den sanna bilden av situationen. Tvärtom ger det bilden av att vi lever i ett samhälle i upplösningstillstånd vilket skrämmer och river upp ännu fler sår än vad tsunamivågen redan har rivit upp.

Vi får en orealistisk bild av vad samhället faktiskt kan skydda oss ifrån. I rapporteringen får man nästan intrycket av att en handfull mer effektiva svenska UD-tjänstemän hade kunnat förhindra att fem miljoner människor förlorade sina hem, 150?000 människor miste livet och i synnerhet förhindra att detta drabbade flera hundra svenskar. Det är som att vi inte kan acceptera att inför en naturkatastrof är alla jordens folk lika små och utsatta.

Barnombudsmannen Lena Nyberg är kritisk till mediernas rapportering om dem som har drabbats av katastrofen. Hon skrev nyligen på DN-debatt att ” Medierna bör spegla barnen och deras berättelser med mycket större varsamhet än vad som är fallet i den rapportering som vi sett de senaste dagarna. Löpsedlar och förstasidor med utsatta barn som i chock och sorg berättar om sina upplevelser riskerar att öka både deras, deras familjers och andra barns lidande. Den typen av rapportering vittnar om brist på omdöme.”

Jag instämmer i hennes kritik och anser att den också kunde gälla exponeringen av vuxna människor i chock och sorg. Jag tror inte att människor som just har förlorat delar av sin familj klarar av att bedöma hur mycket av den tragedin de vill dela med sig av offentligt. Här borde media tagit ett större ansvar för att skydda utsatta människors integritet.

Precis som det måste utredas hur myndigheterna har klarat krishanteringen tycker jag att medierna bör utvärdera sin rapportering om katastrofen. Hur är det egentligen ställt med den mediala krisberedskapen?

Emine Onati ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM