ÅSIKT

Bara för att jag kallas kvinna vet ni inte var ni har mig

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

På en annars taffligt tråkig filmgala tog skådespelaren Ann Petrén hem spelet, när hon delade ut priset för bästa manliga huvudroll.

Ni såg det säkert. Hon gör entré klädd till man, hon går på det där slängiga sättet som signalerar ”Nu kommer jag, undan!” Med benen brett isär, paketet framskjutet, händerna avslappnat i fickorna, tar hon till orda:

”Det är viktigt att det finns bra roller för män. Vi behöver mansfilmer. Som män kan identifiera sig i. Vi behöver manliga förebilder på film. Självständiga män i bärande och drivande roller. Det finns så många historier av och om män som ännu inte är berättade.”

Det var en välförtjänt smocka rakt i magen på filmbranschen. Mikael Persbrandt såg besvärad ut. Ulf Brunnberg var måttligt road. Jag undrar vad Marianne Ahrne tänkte, långfilmskonsulenten på Svenska Filminstitutet som gett 98 procent av pengarna till filmer med manliga regissörer och som tycker att kvinnliga regissörer är svåra eftersom det inte kan bli någon erotisk spänning i filmteamet om en kvinna bestämmer.

Ann Petrén avslöjade könsmönstren genom att vända på dem. Männen gjordes plötsligt till offer och det är nog en ganska chockartad upplevelse om man inte är van vid att behandlas styvfaderligt, om inte livet lärt en vad det innebär att bli behandlad som ett kön snarare än som konstnär/yrkesperson/människa.

Men jag undrar om inte Ann Petréns utseende provocerade lika mycket som det hon sa. Ann Petrén hade inte bara fräckheten att driva med den manliga välviljan. Hon hade framför allt fräckheten att själv uppträda som man. Det har hon gjort förut, framträdandet på filmgalan var i själva verket en fortsättning på hennes roll som Dr Fregoli i pjäsen ”Det allra viktigaste”, men filmgalan är ju fest och inte föreställning. Ta på dig en klänning och var lite söt, Ann Petrén!

Kläderna gör människan, inte minst i vår mode- och mediefixerade tid. Med kläderna kan man uttrycka vem man vill vara och var man kommer ifrån, också vem man absolut INTE är. Kläder kan vara en nog så effektiv politisk enmansdemonstration.

Mest av en slump besökte jag Moderna museets utställning ”Fashination”, som kopplar samman mode och konst. Det var den sista dagen på utställningen, vi skulle egentligen bara ta en kopp kaffe i museets foajé. Efter en stund stod jag framför Alicia Framis makalösa kreationer.

Jag vet att man inte får röra konstverk, särskilt inte på museum, men jag kunde inte låta bli, jag var tvungen att pilla lite. Alicia Framis klädmärke anti-dog är inte bara snyggt. Det är skapat i materialet Twaron, som tål kulor, eld och hundbett.

Alicia Framis är född i Barcelona men bodde en tid i Berlin. Där blev hon varnad att röra sig i vissa delar av staden. Rasister kunde bussa sina hundar på henne, som de hade för vana att göra med svarta och andra som de ogillade. Svaret blev konstprojektet Anti-dog, som lanserades under modeveckan i Paris.

Ett av plaggen i kollektionen är en burka som bara sträcker sig till midjan, där en bikinibyxa tar vid. Bilden av det kroppsliga könsförtrycket kan knappast bli tydligare. I vissa miljöer ska kvinnor skyla sig, i andra ska de vika ut sig. Bara det faktum att kvinnan och hennes kropp ska något är beständigt.

Men kvinnor bestämmer ju själva. Alla kvinnor fogar sig inte. Också det illustrerar Alicia Framis. Slöjan kan bli en protest mot kroppsfixeringen, utviket kan bli en protest mot förnekandet av kvinnans sexualitet. Eller så kan man klä sig i manskläder och slänga omkring som en hel karl.

Bara för att jag kallas kvinna vet ni inte var ni har mig.

Åsa Petersen

ARTIKELN HANDLAR OM