ÅSIKT

Herregud, Ericsson när ska ni lära er?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Ericsson – den gamla kronjuvelen i svensk industri – har stora problem med sin image.

Aktien harvar runt låga 15 kronor. Den har sjunkit med 75 procent enbart i år. Kring Ericsson surrar uppköpsrykten. Osäkerhet, otydlighet och spekulationsoro är det värsta som kan hända en storkoncern med en trendkänslig färskvara som telekom är.

Då, just då, träder en av Ericssons manliga styrelseledamöter, Eckhard Pfeiffer, fram och förklarar att styrelseledamöter som representerar de anställda bara ”stör arbetet” och att de bör ut ur styrelsen.

Men herregud – har Ericssons ansvariga

inget lärt av den kris som just deras egen lomhördhet och maktfullkomlighet försatt företaget i? Är det någon koncern som behöver en bred, vital och vardagsnära förankring så är det Ericsson.

Det blev tydligt när Wallenbergsfärens favoritdirektör, förre Stora-chefen Bo Berggren, ampert förklarade att: ”Ericssons styrelse är den sämsta jag suttit i”. Berggren hade varit med i fem år så han vet vad han talar om. Det var inte de anställdas ledamöter Berggren dömde ut.

Ericssons styrelse har dominerats av ett gäng storföretagsherrar som suttit i varandras styrelser. Den förre direktören och ordföranden Lars Ramqvist var mångsysslare som styrt Ericsson, Volvo och Skandia.

Utmärkande för Ericssons direktörsklick var att de ansett sig veta bäst och inte behövt lyssna till andra. Hur illa det var framkom när en 14-årig tjej och aktieägare två bolagsstämmor i rad läxade upp Ericssons styrelse för att totalt missat insikten om att mobiltelefoner behöver design och laddas med spel om den unga generationen ska vinnas som köpare.

Ericssons missar har varit dyrköpta. När finska Nokia insåg att det är viktigt för ett kundinriktat företag att profilera sig med ett tydligt hemland så valde i stället männen i Ericsson att leka politiker och hota flytta kontoret till London. Det var en oerhört dyr lekstuga, både ekonomiskt och prestigemässigt för Ericsson.

För den huvudlösa flytten till Londons svindyra kvarter varnade löntagarnas styrelseledamöter.

De hade mer omsorg och bättre ekonomiskt ansvar än Ericssons ledning.

Det är mer av demokratiskt inflytande som Ericssons styrelse behöver – inte att kasta ut löntagarna, som tydligen dess tyske styrelseledamot Eckhard Peiffer är besatt av.

Vi närmar oss visserligen rötmånaden men Ericsson som företag behöver en helt annan debatt än den som styrelseledamoten Pfeiffer nu öppnar för.

Ericssons väg tillbaka blir svår och mödosam. Företaget måste återvinna sin glans och erövra de marknadsandelar man förlorat till det tydligt profilerade Nokia.

Det gör man inte genom att starta en internstrid om insyn och medbestämmande i koncernen. Det är inte mer av instängd svågerkapitalism av typ Enron och Xerox som kan lyfta Ericsson.

ARTIKELN HANDLAR OM