ÅSIKT

USA vinner VM i upprustning

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

De militära utgifterna i världen uppgår till 1Ì´0;118 miljarder. Per invånare och år betyder det 173 dollar, en halv årsinkomst för var och en av de miljarder extremt fattiga på jorden.

Uppgifterna kommer från en av årets mest angelägna böcker, Sipris (det svenskbaserade fredsforskningsinstitutet) årsbok. Den kom ut i veckan men skuggades då av det nu avslutade kriget mellan svenska fotbollsspelare.

Mary Kaldór, fredsforskare, som jag då och då talar med, berättar att priset för kapprustningen sjönk med en tredjedel under decenniet efter Murens fall.

En tillfällig besinning.

Vapenindustrin göds på nytt. USA bygger hälften av världens vapenarsenaler.

Kampen mot terrorismen är det stridsrop som välsignar det militär-industriella komplexet, placerat i centrum av den kapitalistiska ekonomin. Rustnings­industrin fungerar också som George W Bushs mäktiga och stenrika valdonatorer.

Bombplan och missiler är trubbiga ­vapen mot terror. Sipris rapport ger ­besked: den USA-ledda styrkans när­varo i Irak fungerar som drivkraft för ­rekryteringen av upprorsaktivister.

Ahmed Rashid, som skrivit de inträngande böckerna om talibanerna och den militanta islamismen i Centralasien, rapporterar i senaste numret av New York Review of Books om ett annat proklamerat krig mot terrorn: det i Afghanistan.

Under USA:s femåriga krig där har landet drivits mot en kollaps. Talibanerna har återvänt och gjort en tredjedel av det väldiga landet omöjligt att regera. Däremot är heroinindustrin mer framgångsrik än någonsin. Den täcker cirka 90 procent av världsmarknaden. Bönderna/odlarna, som skulle uppmuntras till alternativa odlingar, skyddas och betalas av knarkprofitörerna.

Rashid skriver: IÌ´1;stället för att ta uppgiften om statsbyggnad i Afghanistan på allvar driver Washington ett fruktlöst krig i Irak.

Hellre missiler, flygattacker och militäroperationer än elektricitet, vägar, skolor, sjukvård. Denna amerikanska politik går att översätta. Fram till 2003 var fonderna för Afghanistans återuppbyggnad mindre än de som använts i Östtimor och Haiti. Samtidigt vräker USA och Nato mellan 15 och 18 miljarder dollar på sina militära operationer.

Sverige, alliansfritt och utan Bomb, trots den eviga propagandan från höger, har periodvis kunnat operera som fredsingenjör. Internationellt betydelsefulla planer för kärnvapennedrustning har fått namn från exempelvis Alva Myrdal, Inga Thorsson och Olof Palme. Nyligen kom en rapport från Hans Blix och den breda kommission som Anna Lindh tillsatte. Huvuduppdraget är att eliminera massförstörelsevapen. Antalet kärnvapen i världen mäts till 2Ì´0;700.

Både innehav och användande av kärnvapen ska förbjudas. Global säkerhet måste ersätta ensidiga amerikanska militära aktioner, skriver Hans Blix. Han ledde kärnkraftsomröstningens egenartade linje 2 och förefaller mig ännu väl optimistisk om civil kärnkraft. Den är ofrånkomligt nära lierad med den militära och därmed med Bomben och döden.

Jag påminner mig ett besök i Utah. ­Redan på 50-talet, fick jag höra, slets uran, den tidens guld, fram ur Coloradoplatån. Tusentals arbetare lockades till urangruvorna och därmed, som det visade sig, till leukemi, lungcancer och förgiftningar.

Bush-administrationen kallade sin första stora Irakbomb för Moab. Borgmästaren i stan, Dave Sakrison, protesterade: ”Det här handlar om massförstörelsevapen och ett förbannat stort sådant.”

Jan Eliasson, frustande entusiastisk utrikesminister, presenterade sig i veckan för Utrikespolitiska institutets ­lilla krets.

Han talade kort om nedrustning och kärnvapen men hann göra en viktig så kallad markering. Han krävde att också Israel ska ansluta sig till avtalet om icke-spridning av kärnvapen.

Göran Persson vill (i motsats till Eliasson?) hålla utrikespolitiken utanför valet: ”Det är viktigt att behålla nationell enighet här”, sa han senast vi träffades. Ansvarsfullt, kanske.

Min generation sökte politiken för att uttrycka motstånd mot kolonialism, apartheid och atombomben, som högern var för.

Vi föredrog att testa Tage Erlander. På förslag från vårt studentförbund (och till minnet av den 150-åriga svenska freden) drog han i gång fredsforskningsinstitutet. Det som numera heter Sipri.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM