Varför blev inte Louise Erixon socialdemokrat?

Nationalism är ett knippe idéer i sin egen rätt

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Louise Erixon (SD)
Foto: Johan Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Louise Erixon (SD)

LEDARE

"Du är en välkänd sverigedemokrat, nu kommunalråd i Sölvesborg. Jag är inbiten sosse, med bakgrund som SSU-ledning. Liknande banor, politiska motståndare. Idag har vi ingen kontakt, även om vi umgicks som barn. Jag grunnar på våra olika vägar. Varför blev du inte sosse?"

Den fjärde december i fjol skrev Ellinor Eriksson, (S), ett öppet brev i Sydöstran till sin kusin Louise Erixon (SD). Och fick svar på tal.

De lekte som små. Men hur blev en ung socialt engagerad arbetartjej från Gästrikland egentligen SD:are?

Louise Erixon värjer sig men vill ändå förklara. Det var inte hennes familj som övergav socialdemokraterna utan rörelsen som övergav dem. Hennes mor hade inte pengar till bussen utan cyklade med Louise hem till Ellinors familj.

"Jag vet inte om du minns att jag en gång ramlade av pakethållaren och slog mig?"

Klasshat är en mäktig kraft.

Louise Erixon skriver om mötet med invandrare i Sätra i Gävle som ett slags politiskt uppvaknande. Om flickan med slöja i klassen som inte fick ta av den eller gå på klassfest. Om "min bästa vän från Gambia" som tvingades hushållsarbeta när bröderna fick leka. Om somaliska män som visslade och invandrarkillar som tafsade.

"Varför gjorde ni ingenting?" är Louise Erixons motfråga.

Eriksson och Erixon skiljs åt av ett "x", en klassmarkör lika djup som idéhistorikern Ronny Ambjörnssons "y" i Mitt förnamn är Ronny (Atlas 1996).
Men Louise Erixons klassresa gick inte genom akademin eller fackföreningsrörelsen utan via nationalismen. Hon ersatte den kollektiva identiteten klass med en lika kollektiv svenskhet.

"Insikten om att värna och vårda det tidigare generationer byggt upp har ingen naturlig koppling till klass, inkomst eller utbildning. Kärleken till vårt arv och vår miljö är heller inget som är förknippat med detta." skriver hon.

De pratar förbi varandra i de öppna breven, Eriksson om politik - Erixon om identitet. För SD är klasstillhörighet inte i första hand en fråga om ekonomiskt intresse, utan om kultur.

När Sveriges radios podcast Det politiska spelet i höstas, med hjälp av opinionsmätningar, analyserade vad Sverigedemokrater gillar att göra på fritiden blev mönstret tydligt.

Motorsport. Motorcyklar. Meka med bilar. Jakt. Sportfiske. Och så vidare.
Däremot inte ungdomskultur, jämställdhetsfrågor, ekologisk livsstil, andra länders kultur eller teater och konst.

Foto: Faksimil från Facebook
Sveriges radios podcast Det politiska spelet om SD:s fritidsintressen. Klicka för större bild.

En motpol till Södermalm, en manligt kodad skrattspegel. Den folkliga kultur som traditionellt förknippas med arbetarklassen var i undersökningen strikt Sverigedemokratisk.

"Folk flest" - som folk är mest. För att låna ett slagord från norska Fremstrittspartiet, Frp.

I Norge myntade Arbeiderpartiets, norska socialdemokraternas, partisekreterare Martin Kolberg begreppet "Frp-koden" 2005. Varför gick norska LO-medlemmar till Frp?

Jo, svarade Kolberg. Det handlar egentligen inte om politik, utan om tillhörighet.

Frp säger en sak och gör en annan. De sparkar nedåt för att sedan utmåla sig själva som offer. De pratar om vanligt folk men gynnar de rika. Och kanske viktigast, de bygger upp ett universum för sina anhängare av vad vi idag skulle kalla "alternativa fakta".

Jag har lyssnat på Martin Kolberg flera gånger och i valen 2006 och 2010 var Socialdemokraternas strategi mot SD inspirerad av hans idéer. Tanken var att bemöta SD genom att "prata om egen politik".

Det fungerade inte.

Socialdemokratin underskattade SD, något som även lyser igenom i brevväxlingen mellan Eriksson och Erixon. Man förstår inte att nationalismen är ett knippe idéer i sin egen rätt, på samma sätt som liberalism eller konservatism.

Man kan inte "bota" en Sverigedemokrat, som vissa socialdemokrater tycks tro. Ideologin är ingen dagslända.

När Louise Erixon skriver att konfliken nu står "mellan de som vill ha en sammanhållen nation kontra de som inte ser betydelsen i att hålla ihop oss som en enhet" är det ett tankegods som går tillbaka på Benito Mussolini och det tidiga 1900-talet.

Klasskamp splittrar nationen, är det inte trivsammare om vi håller ihop?
När ledande SD:are pekar ut Ungerns "illiberala demokrati" som förebild är det inte ett olycksfall i arbetet. Deras "sammanhållna nation" bygger på att avgränsa vilka som tillhör svenskheten. Det var därför Björn Söder kunde slå fast att judar och samer "inte är svenskar".

Nationalism och demokrati är därmed i praktiken oförenliga, några måste alltid uteslutas ur gemenskapen.

Samtidigt är just svenskheten alltid godtycklig. Islam är främmande men Putin en förebild. Halalkyckling är uteslutet men kinamat husmanskost.
I rapportboken Frp-koden från 2008 vänder journalisten Magnus E Marsdal på Martin Kolbergs perspektiv och lägger skuldbördan hos Arbeiderpartiet självt.

För Marsdal är det socialdemokratin som gått för långt åt höger och blivit den nya eliten i samhället. Eller "Armani-demokratin” som han kallar dem.

Om inte Arbeiderpartiet övergett arbetarklassens intressen skulle inte Frp:s förljugna "Folk Flest" ha fungerat från första början.

Det är en attraktiv förklaringsmodell, men lite väl enkel när högerpopulistiska partier växt i alla Europas länder, oavsett vilken strategi socialdemokrater valt.

Kanske tycker människor helt enkelt som de partier de röstar på?

Kanske kunde Louise Erixon aldrig ha blivit socialdemokrat, eftersom hon helt enkelt inte delar partiets värderingar. Hon är arbetarklass, ja, men det parti som sedan snart 132 år kallar sig Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti är så mycket mer än så.

Sverigedemokraternas ideologi är betydligt mer genomtänkt än att bara handla om invandring. De vill forma om Sverige till en nationalistisk stat, inte en liberal demokrati med alla dess inbyggda konflikter och intressemotsättningar.

I Aftonbladets allra första intervju med Louise Erixon, i juni 2006 då hon var 17 år, gick hon till storms mot det "mångkulturella samhället".

"Vi vill värna om vårt land. Vi svenskar behöver också något att tillhöra" sa hon.

Sittandes på en kinakrog i Gävle.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu.

Laddar Live Upplevelse
Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.