ÅSIKT

Författaren som längtar efter EU

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Högern förtalar Europa

1 av 2

Jacques Delors sa på den tiden han styrde EU: ”Man kan lära sig något viktigt av alla nationers historia utom av Österrikes.”

I veckan som gått försökte högerregeringen spela upp en av Österrikes historiska högtidsstunder: 1683, när Wien slog tillbaka turkarna.

Det gick sämre den här gången. Turkiet närmar sig EU, dock med 10–15 års lång ansats.

Hade det omtumlande historiska beslutet fattats några dagar tidigare kunde jag ha fått en direktkommentar från Orhan Pamuk, den storartade turkiske författaren. Pamuk strövade som tiotusentals andra runt på bokmässan i Göteborg.

”Jag har inget politiskt projekt eller program”, sa han utmattad till folk som gång på gång frågade om Turkiets framtid. Kanske ville Pamuk bara bli av med alla som stack mikrofoner mot hans ansikte.

Hans senaste bok på svenska, ”Snö”, är en av de starkaste politiska romaner jag någonsin läst. I den kan man läsa ut några av Pamuks projekt: Turkiet måste demokratiseras ytterligare, försona sig med sin motsägelsefulla religiösa och politiska historia och bli en del av ett kosmopolitiskt Europa. I ett sådant skulle Pamuk, ostörd av domare och inskränkta lagar, kunna beskriva folkmordet på armenier och övergreppen mot kurder.

Samtidigt som EU antyder ett välkommen till Turkiet blåser EU-kritiker upp sig. De är ofta konservativa och påpekar följaktligen att allt var bättre förr när François Mitterrand, Helmut Kohl och Delors styrde. Den franske statschefen och den tyske förbundskanslern kallas berömmande för ”starka herrar”. Kanske det, men båda vandrade rakt ut i korruptionsträsket. Delors, passionerad katolik, skulle aldrig ens glänta på dörren till ett visserligen sekulärt men huvudsakligen muslimskt land.

De tre männen skrämde bort en hel del av oss från EU med sitt EMU- och konvergensprogram: enkel, uniformerad liberal-kapitalism som spritt makt åt teknokratin och arbetslöshet åt folket.

Den nuvarande generationen EU-ledare är gudskelov tämligen befriad från starka män. Därmed börjar också demokratin inom Europa att bli en möjlighet.

Påbuden från EU:s maktcentrum möter motstånd, till exempel de så kallade tjänstedirektiven och den livshotande uttunningen av kemikalielagarna. De folkliga protesterna spreds rakt in i det länge fogliga EU-parlamentet. Marknadsförsäljarna av vård förlorade. Samma sak väntar sannolikt kemigiganterna.

EU:s centralmakt, kommissionen, skickade i veckan Charlie McCreevy till Sverige. Han hotade knäcka kollektivavtalen. Dessa kommer säkert att leva vidare, långt efter det att McCreevy flyttat hem till Irland.

Strax efter de franska och holländska nejen till EU-författningen mötte jag sociologen Ulrich Beck, en av västvärldens mer uppburna tänkare. Han, annars en varm EU-vän, var något upprymd över ”nejen”.

”Att säga nej är europeiskt”, sa han i ett högtidstal till Margot Wallström: ”Detta europeiska ’nej’ borde bli slutpunkten för den teknokratiska drömmen om Europa och samtidigt markera födelsen av Europas demokratiska själ.” Kanske ett något högstämt sätt att förklara att Europa inte ska skapas av centralbyråkrati eller starka män utan av engagerade medborgare.

Vad vi kan iaktta är något för EU mycket hoppfullt. Stora, avgörande frågor om organisationen av vård, tjänster och omsorg och om storbolagens miljöansvar blir alldeles öppna, prövas i politiska debatter och frigör sociala motsättningar. Blir till politik i stället för ärenden att expediera i Bryssel.

Den liberala logik som skrevs in i EMU-politiken behöver inte vara evigt given. Den gamla drömmen om ”det kristna Europa” försvann till himlen när Turkiet definierades som EU-möjligt.

Och det märkligaste av allt: EU kan vara på väg att skriva om den europeiska geografin och bygga ett nytt demokratiskt landskap för bortåt en halv miljard människor utan att behöva bomba, ockupera eller skicka arméer. En kontrast till USA. Ett land lett av, för att citera Pamuk: ”en vulgär och brutal och inte särskilt förfinad härskare, Bush”.

Olle Svenning