ÅSIKT

Trovärdigheten är nere på noll, Jan Björklund

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Jan Björklund, utbildningsministern och folkpartiledaren, har inte haft någon bra vecka. Han tog sig till makten genom att spy galla över den svenska skolan. Hans uppkastningar har inte stöd i den statistik han själv hänvisar till, visade radiodokumentären ”Kris i skolan?” i söndags.

Ett exempel: svensk skola är inte enligt OECD ”värst i världen” på skolk, sena ankomster, grovt språkbruk och skadegörelse – som Björklund har hävdat. I OECD-undersökningen PISA 2003 ligger Sverige runt genomsnittet. I en annan internationell undersökning, TIMMS 2003, känner sig svenska elever tryggast av alla.

Mannen som byggt sin politiska karriär på att tala om vikten av kunskap, förvrider alltså vetenskapliga resultat så att de passar honom själv. Det hjälper inte att Björklund nu backar genom att låta Skolverket granska statistiken. Hans trovärdighet är nere på noll.

Det drabbar alliansregeringen och folkpartiet. Samhällsdebattens problem är att diskussionen om skolan länge har byggt på Björklunds felaktiga svartmålning. Hans ord har alltför ofta tagits för sanningar: ”Karln säger ju bara som det är.”

Så har folkpartiets auktoritära syn på skolan fått genomslag. Eleverna är odågor, de ska lära sig att veta hut. Kunskap är ingenting man skaffar sig i samarbete med läraren och andra elever. Det är något som läraren ska pressa i eleverna: Var så god och svälj. Elev­inflytande är tjafs.

I takt med att ordningsfrågorna har gjorts till huvudsaken, har folkpartiets elitistiska skolsyn vunnit mark. Själva kunskapen har, tvärt emot vad Björklund hävdat, pressats ut i periferin. Pedagogiken har satts på undantag. Huvudsaken har varit hur eleverna ska bedömas och sorteras. Du duger för högre utbildning. Du duger inte.

Varken oppositionen eller lärarfacken har förmått hålla emot. I stället för att erbjuda ett tydligt alternativ, har socialdemokraterna närmat sig folkpartiets sätt att tala om skolan. Vi vill också ha tidigare betyg, men inte lika tidiga som regeringen, har varit socialdemokraternas mest kraftfulla budskap.

Den ständiga debatten om elevernas skolk och stök kväver debatten om de av­görande skolfrågorna.

Hur ska en större del av skolans samlade resurser nå eleverna med störst behov? Hur kan skolan få barn med olika livsvillkor att mötas i stället för att skiljas åt? Vad händer när friskole­koncernerna tycker att ägarnas vinster är viktigare än lärandet? Vilka elever drabbas när friskolornas ekonomiska villkor dränerar de kommunala skolorna på resurser? Skolan har stora klassklyftor att tampas med.

Björklund svartmålade den svenska skolan – och målade samtidigt över skolans verkliga utmaningar.

Rädda skoldebatten från honom.

ARTIKELN HANDLAR OM