ÅSIKT

Politiska karriärister gungar på ett bräde

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Carolina Byrmo
Sveriges regering.
LEDARE

Regeringen är i obalans.

De senaste veckorna har ett par hundra nya tjänstemän och stats­sekreterare strömmat till ­regeringskvarteren runt ­Rosenbad. De är välutbildade, väldigt många är national­ekonomer och nu vill de förändra världen.

En del ser sig säkert som landets elit och det ska de vara. De har viktiga arbetsuppgifter framför sig. Det är bra om de har en gedigen utbildning så att de fattar bra beslut i frågor som är viktiga för oss människor.

I valrörelsen visade opinions­undersökningarna att vi bryr oss mest om skolan, jobben och välfärden. Stefan Löfven visste alltså att han ­borde anställa sakkunniga ­lärare, socionomer, arbetsför­medlare, fackliga förtroendemän och sjuksköterskor.

Men det blev mest politiska karriärister och ja, nationalekonomer.

■ ■ ■

Hela regeringskansliet är faktiskt i obalans. Om man ­satte alla politiskt anställda på ett gungbräde skulle sannolikt ekonomerna slå i backen.

Nu tror ni att jag hackar på den nya regeringen, men det gör jag inte.

Regeringen har varit i obalans ända sedan Göran Perssons dagar. Det var under ­besparingsåren ekonomin blev viktigast och sedan ­fortsatte ­Anders Borg på den inslagna vägen.

Med honom blev finansminister­posten det verkliga solo­numret.

I Sveriges ­Radios söndagsprogram Godmorgon världen bekräftar statsvetaren Marja Lemne att det här är nationalekonomernas ­tidevarv. Hon förklarar att Gunnar Sträng en gång inrättade budgetavdelningen för att just bryta nationalekonomernas dominans.

■ ■ ■

Så var det fortfarande när jag var nyhetsjournalist på 80-­talet. Regeringen var i balans, finansminister Kjell-Olof Feldt och socialminister Sten Andersson var jämn­starka storheter. De stred om barn­bidraget och när de till slut var överens visste Olof Palme att frågan var väl beredd.

Men hur det ut i dag? ­Magdalena Andersson dominerar scenen medan chefen för Socialdepartementet inte ens är social­minister längre utan socialförsäkringsminister.

Stefan Löfven prioriterar pengar och pensioner, medan sjukvårds- och hälsoministern degraderats till någon slags ­viceminister.

Barnfrågorna ligger på en ­tredje minister och inte ens tillsammans lär de kunna uppbringa Sten Anderssons styrka i regeringsarbetet.

En regering måste ha ett stort hjärta.

■ ■ ■

Fredrik Reinfeldt försökte öppna det hjärtat och nog ­försökte han också prata om miljö, kvinnofrid och om sjuksköterskornas löner. Men det fastnade aldrig för genast dök Anders Borg upp och tog pengarna ifrån oss.

Marja Lemne spår nu ett trendbrott. Hon tror att nationalekonomins dominans i politiken kan vara på upphällningen.

Stefan Löfven kan ta första steget när han nu anställer de sista politiskt sakkunniga. Sedan kan han fundera över hur han ska få en regering i full balans.

avEva Franchell

ARTIKELN HANDLAR OM