ÅSIKT

Socialdemokratins två ledare på väg ut

LEDARE

1 OKTOBER 2006.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Göran Persson var till att börja med skeptisk. ”Jag talar hellre med John Prescott, en riktig arbetarledare, än med Tony Blair. Han är fåfäng, håller på att föna håret”, sa han under en middag på Sagerska huset.

Medan Blairs hårväxt tunnades ut växte vänskapen mellan de båda vänsterledarna. De möttes regelbundet, talade vid varandras partikongresser och valkampanjer. Blair och Persson skrev den europeiska socialdemokratins framgångshistoria. Tre valvinster, mer eller mindre storslagna, i rad. Ekonomier som pekade så tydligt mot himlen att fattigdomens och arbetslöshetens skrymslen inte blev belysta.

Sista tiden plågsam

De båda förkroppsligade sina partier. Ibland mejade de ner allt motstånd, några avgörande gånger stod de i vägen för nytänkande. Deras sista tid vid makten blev därför sorgligt svart. Ett stort och plågsamt valnederlag för Persson, en långvarig revolt inifrån partiet mot Blair. De båda före-nades i den vanligaste av de åkommor som drabbar artister, politiker, operastjärnor, skådespelare eller fotbollsgenier: de förstod inte att avgå innan magin hade sinat.

Göran Persson litade med tiden på Blair till den grad att han också hamnade snubblande nära sin väns Irakpolitik. En allvarlig konflikt växte sig hotfull inom Perssons regering 2002. Anna Lindh argumenterade tidigt mot Bushs krigspolitik. Persson var försiktig, den brittiske vännen hade försäkrat att krigsprojektet aldrig skulle frigöra bombplanen utan FN:s godkännande. Bara några månader före krigsutbrottet genomskådade Persson bluffen och tog avstånd från det krig som smulat sönder såväl Irak som förhoppningarna om fred i Mellanöstern.

Krigets mindre skada var att det förintade Tony Blairs ledarskap. Som utrikespolitiker kommer han att jämföras med den konservative premiärministern Anthony Eden som, för exakt 50 år sedan, inledde bombkriget i Suez.

Belönat företagsledare

Inrikespolitiskt snubblar han i spåren av Ramsay MacDonald, premiärministern för labour som bröt med sitt parti för att tjäna den politiska högerns intressen. ”Vi är affärsvärldens parti”, har Tony Blair formulerat sig. Han har belönat företagsledare som gett partistöd till labour med förnäma platser i överhuset.

Göran Persson och Tony Blair har båda försökt lösa socialdemokratins eviga valekvation: Hur ska arbetarklassens intressen förenas med medelklassens?

Perssons sista val blev till betydande del ”fackligt”. Trots tillbakagång röstade ändå bortåt två tredjedelar av LO:s medlemmar ”vänster”, antagligen för att skydda arbetsrätt, arbetslöshetsstöd och sociala rättigheter. Medelklassen reste i växande utsträckning till Täby och moderaterna.

Medelklassen skyddade Blair

Valsystemet räddade Blair, annars var hans sista val röstmässigt lika svagt som Perssons. Medelklassen skyddade den brittiske premiärministern. Arbetarklassen och de många miljoner fattiga vänder sig bort från Blair och vallokalerna. I de socialt eländiga kvarteren i storstäderna är valdeltagandet tjugo procent, ibland lägre.

Blair skiljer sig ändå från Margaret Thatchers auktoritära, klassföraktande politik. Labour såg till att införa minimilöner för att bekämpa den värsta människoexploateringen och för att stödja den fackföreningsrörelse Thatcher nära nog krossat. Blair och hans regering har grävt igen högerepokens grövsta orättvisor. Flera hundratusentals fattiga barnfamiljer kan numera mer än ana anständiga liv.

Kristen övertygelse

En moralisk politik som väl sammanfaller med Blairs kristna övertygelse (ännu en gemenskap med Göran Persson). ”I vårt land ska vi hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva”, säger Blair med predikoton och ett stänk av kristdemokrati – den ideologi han ligger allra närmast.

Blair och Persson lämnar ifrån sig två nerslitna partier. Labour, som är hårdast åtgånget, rymmer numera bara 200 000 medlemmar.

Perssons arv lockar mer

I Storbritannien är efterträdaren i praktiken utsedd. Med Gordon Brown blir det lite mindre av samma sak, fram till det utannonserade valnederlaget mot ett vänsterreformerat högerparti.

Perssons gamla parti ställer fram en handfull efterträdarkandidater, alla kvinnor. De kommer inte att nöja sig med ”mer av samma sak”.

Perssons politiska arv förefaller mer lovande och lockande än Tony Blairs.

Krigets mindre skada var att det förintade Tony Blairs ledarskap.

Blair och Persson lämnar ifrån sig två nerslitna partier.

ARTIKELN HANDLAR OM