ÅSIKT

Kulturskymning från Täby lägger sig över Sverige

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Tomas Andersson Wij är dagens sommargäst på ledarsidan.
LEDARE

5 Augusti 2007. Jag drabbades nyligen av svenskklaustrofobin. I en kvällstidning fick jag se bilden från kronprinsessan Victorias 30-årsfest där regeringen överlämnar sin present till födelsedagsbarnet.

Det är statsministern som håller i det stora, otympliga paketet. Och man undrar förstås vad det är. Det är ju ett visst symbolvärde i den här typen av gåva. Man kunde tänka sig att de har köpt ett verk av någon betydande svensk konstnär. Eller en möbel från någon av våra större formgivare. Kanske Ingmar Bergmans samlade på dvd. Glöm det.

Hur fel hade jag inte

När Sveriges regering slår sina kloka ihop för att enas om en present till vår blivande drottning blir det – en platt-tv. Och det är då den slår till. Svenskklaustrofobin. Det avlånga landet drar ihop sig till en trång garderob och går i baklås. En platt-tv. Så obeskrivligt???platt.

Jag hör till dem som trots vänstersympatier såg en viss poäng i ett maktskifte. En långsiktig poäng. Socialdemokratin kunde få chansen att rensa upp i en av långt maktinnehav depraverad organisation och kanske hitta tillbaka till grundvattnet i sin ideologi. Men Sverige skulle säkert också må bra av en ny dynamik. Kanske, kanske, tänkte jag, kunde de borgerliga bidra till en större förståelse för det som brukar kallas andliga frågor – religion, filosofi och kultur, detta som varit på undantag i socialdemokratins materialistiska samhällsvision.

Hur fel hade jag inte.

För den gamla svenska borgerligheten, den kulturkonservativa, var det självklart att de bemedlade skaffade sig kunskap för sina medel. Ett samhälle utan en rik kultur var en antidemokratisk skräckvision. Primitivt, ovärdigt, farligt. Masskulturen skulle balanseras med stark public service, statligt finansierade kulturinstitutioner och folkbildningsprojekt.

Historien är full av exempel

Kring detta fanns en samsyn över blockgränserna. Men det var ändå borgerligheten som högst bar den klassiska kulturtraditionens fana. Och som därtill hade möjlighet att ägna sig åt kultursponsring, och faktiskt gjorde det.

Det fanns bland den tidens ledare och intellektuella en sund skepsis gentemot den mänskliga naturen. En del skulle kalla det folkförakt – och det fanns helt säkert inslag av det – men också en insikt om att människan inte bara är sin civiliserade fernissa. Hon är också ett djur med en reptilhjärna att hålla ordning på. Historien är full av exempel på hur tunn väggen är mellan högkultur och moraliskt Kartago.

För att hålla höjd behöver vi moralsystem, deklarationer och manifest, utopier att häva oss upp mot. Jag tänker på det som ett gemensamt, nationellt immunförsvar som måste vårdas och stärkas. Vi behöver människor som vet bättre. Som går före. Som vågar vara elit. Inte en självtillräcklig, folkföraktande elit, men en elit vars arbete med tiden kan komma den breda massan till del. Kvinnorörelsen, till exempel, var en elitrörelse för 30 år sedan. Många av deras frågor, som då ansågs orimligt radikala, är i dag införlivade som självklarheter i min generation.

Några ska formulera utopierna. Det brukar vara konstnärernas, de intellektuellas och de andliga ledarnas roll. Men allt färre försvarar det uppdraget i dag.

Mer kändisar och naket

Den nya Täbyborgerligheten försvarar gärna Carl Larsson och Astrid Lindgren – det okontroversiella arvet – men tycks inte se nödvändigheten i en spjutspetskultur här och nu.

Om socialdemokratin haft ett rykte som överrationell och andefattig så är det ingenting mot dagens svenska höger.

Täbyborgerligheten har spätt ut sina fäders kultursyn med så mycket socker och nyliberalism att en själslig fetmaepidemi hotar. Deras nonchalans och naivitet är lika skrämmande som skrattretande: Konsten ska helst klara sig på marknadens villkor. Hellre en entreprenör bakom stafflit än ett geni. Poeter som inte säljer så mycket får börja skriva deckare i stället. Teatrarna får ha fler kändisar i huvudrollerna och mer naket på affischerna. För vilket företag vill annars sponsra ännu en deppig omvärldsanalys av Elfriede Jelinek?

Kultur som ett privatnöje, inte som något vi gör tillsammans. Kultur som en lyx, inte som en basvara.

Kulturen är ett immunförsvar. Mot det slappa inom oss och mot de förenklade berättelserna. En sorts förenkling lanseras av den kommersiella kulturen, numera i perfekt upplösning på platt skärm. Den kan tyckas harmlös, men ingenting är harmlöst. En annan förenkling, även den mycket framgångsrik, lanseras av nyfascistoida rörelser och religiösa fundamentalister.

Vad har vi att sätta emot? Det är det som är frågan.

Tomas Andersson Wij