ÅSIKT

Frågor om mediernas roll måste ställas

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

et har gått tolv dagar sedan katastrofen. Flygplanen med omkomna har börjat anlända och i går hölls tre tysta minuter för offren. För många drabbade är sorgearbetet på väg in i en ny fas.

Samtidigt börjar det klarna varför UD och statsrådsberedningen reagerade så långsamt under katastrofens första två dygn. Regeringen har inte dragit rätt lärdomar av tidigare kriser. Förslag från den analysgrupp som utredde myndigheternas agerande efter Estoniakatastrofen har blivit liggande i byrålådorna. När det bränner till saknas det rutiner för krisledningen. Varför? Det mest akuta krisläget är över för den här gången. Granskningen måste fortsätta.

I det läget börjar även skärskådningen av massmedierna. På ett plan har medierna tagit en ny roll i räddningsarbetet. Anhörigjourer har upprättats på redaktionerna. Nyhets- och annonsplats har upplåtits åt efterlysningar och insamlingar. Drabbade har använt mediernas wap- och webbtjänster för att få information. Journalister på plats har blivit djupt skakade av sina upplevelser.

Medierna har accepterat att man är en aktör, inte en betraktare. Resultatet har blivit den mest gripande journalistik.

Annat har balanserat på gränsen till det försvarbara.

”Var finns omsorgen om anhöriga när man visar 700 kroppar i ett buddhisttempel?” frågar psykiatriprofessorn Conny Nordin på Svenska Dagbladets debattsida. ”Medierna bör spegla barnen och deras berättelser med mycket större varsamhet”, skriver Barnombudsmannen på DN-debatt. Båda har en viktig poäng.

Döda vuxna och barn har visats i närbild. Förtvivlade överlevande som sökt efter sina älskade har intervjuats. De har ställt upp på intervjuerna. Men hur känner de i efterhand? Är det rimligt att intervjua en ännu chockad sjuåring som förlorat sin mamma? Och alla dessa bilder på människor som är på väg att dö. Som springer undan flodvågen. Är det förenligt med god pressetik? Hade bedömningen varit densamma om man fått tag i videobilder inifrån en bil full med barn som just är på väg att krocka på E4:an?

”Man kan snudd på tala om ett pressetiskt undantagstillstånd, där det akuta informationsbehovet vägt tyngre än sedvanliga etiska överväganden”, skriver Martin Jönsson i tidningen Journalisten. Kanske är det så, men samtidigt kräver vi ju att myndigheterna ska agera rationellt just för att läget är så allvarligt.

Jag är inte säker på svaren, men frågorna måste ställas.

På samma sätt måste vi utvärdera hanteringen av bilder och information från Sri Lanka och Aceh. Bevakningen därifrån har ökat efter hand men under den första veckan präglades den av större distans. Färre människoöden. En bild av kroppens etniska vikt, som Jasenko Selimovic träffande uttryckt saken.

Det är inte konstigt att massmedierna ägnar sorgen över offer knutna till Sverige ett större utrymme. Men ändå: Är det inte just i ett sånt här ögonblick vi verkligen kan få en inblick i livsvillkoren för miljoner människor i samhällen som även annars drabbas av naturkatastrofer? I sina bästa stunder fyller massmedierna den funktionen. Världen öppnas när sorgen blir gemensam.

Jesper Bengtsson