De finns – men är få

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: Foto: JOHAN WESSEL
Huvudbry Göran Hägglunds kristdemokrater samlas i dag i Jönköping för partiets årliga kommun- och landstingsdagar.

Kristdemokrater. Finns de? Även om deras existens i riksdagen efter valet får sägas vara en öppen fråga, så samlas i varje fall tusentalet av dem i Jönköping i dag och i morgon till partiets årliga kommun- och landstingsdagar.

Och, får man förmoda, till en bön om under. Om att verklighetens folk, med ett finger åt kulturvänstern och åt alla andra som misstror vårdnadsbidrag, utan krumbukter erkänner aborträtt och könsneutrala äktenskap, lyfter partiet till sällan skådade höjder den 19 september.

Saknade bett

För tillfället ser en sådan utveckling dock lika overklig som drömlik ut. Göran Hägglunds populistiska utspel i Almedalen förra sommaren har uppenbarligen inte haft något riktigt bett. Det är möjligt att den politiskt giftdrypande innebörden av ”verklighetens folk” ligger naturligare hos Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, som också snart annekterade begreppet och som i motsats till KD tycks kunna göra vissa opinionsvinster på det.

I partiorganet Kristdemokraten (22/1) drömmer partisekreteraren Lennart Sjögren sig tillbaka till valet 1998 och de 11,8 procent som partiet samlade då. Ett ”liknande” resultat är nu möjligt om partifolket bara ”blir mer brinnande för sina uppgifter”. Ingvar Svensson, som varit med från KD:s födelse och som av många betecknats som partiets egentlige ideolog, när samma dröm. Men han nöjer sig med att konstatera att det ”finns potential”.

En sannerligen djupt dold potential. Ofta strax under och ibland på riksdagsspärren, som i senaste Sifomätningen, vilket gör KD till alliansens osäkraste kort. Ska sanningen fram beskriver opinionsmätningarna en tydlig trend: från 1998 års 11,8 procent till 9,1 procent 2002 och 6,6 procent 2006. Och så luttrad är knappast ens en gammal ideologisk partiräv att han inte ser på den utförslöpan med djup oro, särskilt som de interna slitningarna efter den senaste abortstriden (den om utländska kvinnors rätt att göra abort i Sverige) ännu märks av.

Lämnar mittfåran

Ingvar Svensson beskriver sitt parti som värderadikalt, vad han nu kan mena med det med tanke på KD:s tydliga position i frågor som rör familje- och livstilsfrågor. Men den idédebatt som Svensson efterlyser som grund för en kristdemokratisk förnyelse kan onekligen bli intressant. Som ”radikalt” blir KD, redan med en dragning åt det konfessionella, ett parti en bra bit från den politiska mittfåra där en majoritet av borgerliga väljare trängs.

Då finns det än större anledning att ställa frågan: Kristdemokrater. Finns de?

Sannolikt. Men lyckligtvis är de få.

KA

Publicerad: