Högerpolitik av klassiskt snitt

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det bästa vi har är varandrA De borgerliga partiledarna Fredrik Reinfeldt (m), göran Hägglund (kd), Maud Olofsson (c) och Lars Leijonborg (fp).
Foto: BJÖRN LINDAHL
Det bästa vi har är varandrA De borgerliga partiledarna Fredrik Reinfeldt (m), göran Hägglund (kd), Maud Olofsson (c) och Lars Leijonborg (fp).

Partiledardebatten i riksdagen på onsdag sker i ett turbulent inrikespolitiskt klimat. Centerpartiets Maud Olofsson kommer med stolthet att prata om sin ”Högforsallians” – efter år av splittring försöker borgerligheten samla sig för en valseger 2006.

Men någon gemensam höstbudget blev det inte. Förra veckan gjorde centerpartiet upp med socialdemokraterna om att äntligen stänga Barsebäck 2. I helgen meddelade centern att man trots det eftersträvar en uppgörelse om kärnkraften med de borgerliga. Partiets opålitlighet blir tydlig.

Sänkta skatter enar

Bara en sak är moderaterna, folkpartiet och centern egentligen överens om: skatterna för låg- och medelinkomsttagarna ska sänkas, liksom ersättningarna för de arbetslösa och sjuka.

Det är i och för sig inte så lite. Genom att vädja till ”företagsamma, hederliga, dugliga och flitiga” arbetare – genom att framställa arbetslösa och sjukskrivna som lata människor som lever gott på andras bekostnad – hoppas de borgerliga vinna terräng i arbetarklassen.

Arga moderater av den mer nyliberala sorten säger att de ”inte känner igen partiet”. Arbetsrätten är inte längre något problem för moderatledaren Reinfeldt, inte fackets kontroll över a-kassan heller. På håll kan det ses som en uppmjukning av högerpolitiken, men om man grans-kar de borgerligas argumentation närmare är den av klassiskt högersnitt.

Människosyn viktig

Det gäller att ställa människor mot varandra. Att marginalisera de grupper som har svårast att få fäste på arbetsmarknaden. De borgerliga pratar mycket om mindre pengar åt dem som ”lever på bidrag” – men lite om den diskriminering och det pressade arbetsliv som stänger många människor ute.

Sällan har väl behovet av en stark vänsterflank i svensk politik varit större. De borgerliga förslagen för den politiska debatten tillbaka till sin ideologiska kärna: vilken människosyn bygger vi våra välfärdslösningar på? Ska politiken inkludera eller exkludera?

Socialdemokraterna kan inte räkna med vänsterpartiet i den debatten. Lars Ohly har fullt upp med att bortförklara sin obehagliga, kommunistiska historia. Han leder ett vänsterparti som inte är helt övertygat om demokratins nödvändighet, där de tongivande krafterna inte vill kalla Kuba för en diktatur och som först i en mediestorm är villiga att be Kirunasvenskarna om ursäkt (men inte förbehållslöst).

Mot plakatvänstern står de reform- och kompromissvilliga vänsterpartisterna i föreningen Vägval vänster, som efterlyser en ”realistisk väns-terpolitik” mot könsorättvisor, arbetslöshet och miljöproblem. Att de bryter sig ur och bildar eget är mer sannolikt än att de får gehör inom vänsterpartiet.

Sökes: pigghet

Ett starkt vänsterblock i svensk politik skulle bestå av en pigg, regeringsduglig socialdemokrati som balanseras av ett modernt, reformvänligt vänsterparti.

Dit är det tyvärr långt. Socialdemokratin får, regeringsduglig men mer eller mindre pigg, klara sig på egen hand.

ÅP

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.