ÅSIKT

Nej till kriget i Afghanistan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: KATASTROFALT LÄGE Resultatet av kriget i Afghanistan är miserabelt både humaninärt och militärt. Det går inte att skjuta sig till seger – nu vill USA helt enkelt köpa talibanerna.
LEDARE

I Afghanistan dör för närvarande betydligt fler av svält och undernäring än av kriget. Varannan afghan lever under ­fattigdomsgränsen. USA:s president kunde, som en av sina företrädare, förklara krig mot fattigdomen. Han beväpnar i stället 37?000 soldater, som ska förstärka den krigsmaskin som redan rymmer såväl svenska soldater som amerikanska legoknektar. Paravant, MPRI och Blackwater fyller Afghanistan med vapen och håller 73?000 militärer i sina privatarméer. De inhyrda knektarna har praktiserat i Jugoslavien och Irak.

Kriget i Afghanistan har pågått i snart nio år. Resultatet är militärt uselt och ­humanitärt katastrofalt. De mördade svenska soldaterna, som vi borde sörja och inte heroisera, ingår i den dödens statistik som visar att antalet omkomna västsoldater ökade med 76 procent ­förra året. De civila offren blev 14 procent fler.

Natos säkerhetschef i Afghanistan sammanfattar läget: Talibanerna har upprättat skuggregeringar i 33 av landets 34 regioner.

Den armé som kallas afghansk är ­undermålig och svag. Värvade soldater är ofta drogade. Antalet desertörer högt. Polisen infiltreras av talibaner.

Målet: Demokrati

Det miserabla kriget rättfärdigas med ädla mål, till exempel att bomberna och de nattliga räderna mot civila byar får ­demokratin att spira och frodas. Afghanistan, som Sverige är berett att offra människoliv för, styrs av Hamid Karzai, vald via valfiffel. Hans ställföreträdare är en av norra alliansens krigsherrar, lika ­involverad i den förfärande lönsamma heroinhandeln som Karzais egen bror. FN:s organ UNODC, ansvarigt för kamp mot kriminalitet och knarkhandel, meddelar att korruptionen i Afghanistan omsatte 20 miljarder kronor förra året. ­Varannan afghan tvingas muta poliser, statstjänstemän eller andra i den ruttna statsapparaten. Afghanistan ligger i botten av den statistik som mäter korruption. Biståndsmedel försvinner, FN:s personal flyr landet.

Kriget försvaras ofta som en storslagen insats för att bygga kvinnors rättigheter. Den unga självständiga Malalai Joya, en gång invald i, senare utkastad ur, det ­afghanska parlamentet säger: Villkoren för kvinnorna är katastrofala. Hon berättar för den som vill lyssna: USA ersatte den barbariska talibanregimen med den brutala norra alliansen. Mentaliteten är densamma.

Nyligen har regeringschefer, Hamid Karzai och arméer av diplomater prövat Afghanistans framtid vid konferenser

i London och München. Långsamt stiger undertexten fram för att ställa sig framför det galna kriget. Budskapet lyder: Samtala med talibanerna. Karzai vill ­numera hålla fredsmöte, rentav med Mullah Omar om så behövs. Han begär att talibanledare stryks från FN:s lista över terrorister. Den afghanske presidenten önskar försoning och skulle kunna be talibaner kliva in i den sargade rege­ringen. Saudiarabien är platsen för medlingsförsök och samtal, fast talibanerna skulle föredra en plats i Pakistan, den ­stora, svårtolkade, ängsliga spelaren om makten i regionen.

Vill köpa talibanerna

Flertalet stormakter nickar välvilligt till försoningsmöten i Kabul. Några av USA:s politiska kommissarier vill byta ut ordet försoning mot återintegration. ­Talibaner ska helt enkelt köpas – en ­summa på 1,5 miljarder dollar är redan avsatt – och med de pengarna i fickan ska de fly sina egna trupper och samlas ­bakom den västliga krigsmaskinen. ­Denna sorts människohandel nådde framgångar i Irak; sunnisoldater betalades hyggligt för att bli en del av ockupationstrupperna.

Förmodligen är det lättare för Nato att köpa soldater från gamla Blackwater än att värva talibansoldater från Kandahar.

I svårbedömbara lägen bör man vända sig till Ahmed Rashid, rådgivare till världens alla härskare och kunnigare om ­Afghanistan än någon annan. Han skriver i New York Review of Books att förhandlingsläget aldrig varit bättre för ­talibanerna; de befinner sig på krönet av sin makt. Seger är ändå omöjlig: folket vill helt enkelt inte ha tillbaka taliban­styret, pashtunerna är i minoritet. Alltså: läge för samtal.

USA:s två ledande generaler i Afghanistan, Stanley A McChrystal och David Petraeus medger: Det går inte att skjuta sig till seger. De genomför dock i dagarna en våldsam attack – för att bättra på förhandlingsläget.

Ahmed Rashid har lämnat FN:s säkerhetsråd ett sjupunktsprogram för fredsförhandlingar. 30-åriga kriget skulle kunna närma sig slutet.

ARTIKELN HANDLAR OM