ÅSIKT

Rävjägarna är åter vid makten

LEDARE

Den brittiska politiken är allt tydligare på väg att bli ett spel mellan eliter

16 maj 2010. Valet i Storbritannien

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Flyttar in David och Samantha Cameron vid sitt nya hem, 10 Downing street. I Cameron får britterna en ledare som är sprungen ur aristokratin och påminner om det förflutna.

Kanske vann David Cameron förra veckans parlamentsval redan i oktober för fem år sedan. Han talade då bland de frodiga växterna i Blackpools vinterträdgård; partikongressen lyssnade: Vår tid, sa han, behöver en modern medkännande konservatism.

Jublet ville aldrig ta slut. Gravida hustrun Samantha steg fram till den nya högerns utvalde.

Samantha är på nytt gravid nu när paret Cameron har avancerat från den stillsamma badorten Blackpool till att erövra hela Storbritannien. En återuppståndelse för den traditionellt härskande högern. Cameron påminner om det förflutna: En Eton-man som Anthony Eden och Harold MacMillan, klassiska högerledare.

Cameron är sprungen ur aristokratin som den konservative premiärministern Alec Douglas-Home, annars mest känd som ripjägare. Socialt oändligt långt från en förlorande högerledare som John Major, son till en tillverkare av trädgårdstomtar.

Cameron visar medkänsla med politiskt stupade företrädare och lämnar plats i sin handfast manliga regering åt Iain Duncan Smith, söndersliten och förlöjligad ledare under tidigt 2000-tal. Duncan Smith, varm vän av välgörenhet, ska sköta arbetare och pensionärer åt Cameron. Jag minns från mina London-år att Duncan Smith hade ett stort blödande hjärta för rävjakt. Med sina feodala vänner kämpade han för rätten att till häst och med hetsande hunddrev som dreglande hjälp, ta livet av rävar. Vid de väldiga demonstrationerna för denna adliga jaktgemenskap mötte Duncan Smith upp, fältmässigt utrustad i lodenrock och knäbyxor.

Under parlamentsdebatten om rävjakt skalv Cameron (då i handräckningstjänst åt den snart bortröstade högerledaren Michael Howard) av indignation och engagemang: rävjakten måste räddas. David Cameron har sedan barndomen hållit eget familjeridstall och haft tillgång till privata jaktmarker. Han berättar gärna glada minnen från strapatsrika rävjakter och gemytligt sällskapsliv med lantjunkrar.

Camerons biografer, Francis Elliott och James Hanning, följer honom till Oxford-årens Bullingdon club. Ett mer än 200 år gammalt sällskap för den mest förfinade aristokratins unga män.

Klubben lär dem utvaldhet, socialignorans och överlägsenhet. I förnäma blå och elfenbensfärgade kostymer super de sig asfulla, slår sönder dyrbara krogar och kastar flaskor på polisen. Evelyn Waugh, konservatismens oslagbare författare, berättar i fiktionens form, hur unga män, i motsvarigheten till Bullingdon club, med champagneflaskor som tillhygge slog ihjäl en infångad räv. En aristokratins ställföreträdande klasskamp.

Politik är allt tydligare på väg att bli ett spel mellan eliter, med medierna och marknadens härskare som domare. I denna nya, något postdemokratiska värld, blev Gordon Brown komplett omöjlig, ställd mot David Cameron, överklasscharmig, verbal, kvick och med det ädla sociala arvets naturliga auktoritet.

Vill segraren Cameron, i likhet med den utvalde förebilden Tony Blair, begrava sitt gamla parti? Eller vill han främst ge det ett nytt varumärke? Den nya etiketten ”Det medkännande partiet” kan täcka över den gamla välkända, ”The nasty party”.

Cameron har använt formuleringar som Tony Blair inte skulle våga sig på ens under helig bikt: ”Vi måste visa att vi är ett parti för det arbetande folket, inte för de rika och mäktiga”. Högerledaren andas välvilja mot gröna frågor och gnager av en bit av sitt partis småborgerliga moralism: inga invändningar mot samkönade äktenskap. Cameron vårdar samtidigt the little englander-traditionen: hejda invandringen och det mångkulturella, stärk den nationella identiteten. I EU har Cameron vänt sig bort från Sarkozys och Merkels partiallians för att förena sig med obskyra främlingsfientliga partier.

Cameron gör sig beredd att skära i löntagarnas välfärd. Han får hjälp av liberaler, alltid redo att kliva åt höger när politik ska övergå från fraser till handling. Trots Cameron patriarkalt sentimentalt formulerade medkänsla med det arbetande folket, kräver han av dem betalning för finanskapitalets och Citys svindlande dyrbara sammanbrott. De rika och mäktiga kan räkna med börsmäklarsonen Camerons bistånd.

ARTIKELN HANDLAR OM