ÅSIKT

Inga skott hörs längre i Sarajevo

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

men fredsavtalet står i vägen för demkokratin

Foto: Det sönderbombade Nationalbiblioteket i Sarajevo.

När flygplanet studsar ner i Sarajevo flyttar jag mig tolv år tillbaka i tiden och placerar mig i Ohrid, en liten stad på gränsen mellan Makedonien och Albanien. Fredskonferens pågick och vi skulle vara med om att rädda Bosnien och Sarajevo.

Ohyggliga siffror ställde upp sig framför oss: 60?000 våldtagna kvinnor, 200?000 dödade, halva Bosniens befolkning bortdriven.

En liten sorgsen äldre svartklädd man ställde sig i talarstolen. Han var chef för Sarajevos nationalbibliotek: ”Nerbränt”, sa han. ”Oersättliga böcker och dokument har försvunnit i ett väldigt bokbål.”

Nationalbiblioteket ligger fortfarande i ruiner. Parlamentsbyggnaden är ännu genomborrad av kulhål. Utanför grannbyggnaden, Filosofiska fakulteten, har gravstenar rests över studenter som dödades under kriget.

Strax intill lyser Nationalmuseet som ett praktfullt bakverk. Byggnaden, ett minne från den habsburgska tiden, har re­staurerats av svenska och bosniska arkitekter, verksamma inom Kulturarv utan gränser.

Jag reser ut ur Sarajevo, mot norr. Bilen passerar Travnik, Nobelpristagaren Ivo Andrics födelsestad. I sin väldiga roman ”Bron över Drina”, låter han en glödande serbisk nationalist från det tidiga 1900-talet säga: ”Vi kommer att skapa en stat som blir det värdefullaste bidraget till mänsklighetens framåtskridande, där varje strävan är välsignad, varje offer heligt?...”.

Genom bilfönstret är drömmen förvandlad till svart verklighet: utbrända hus, sönderskjutna husfasader, ruiner, fattigdom.

Några mil längre bort sveper sig ett väldigt giftmoln från en italiensk-bos­nisk fabrik kvävande runt Jajce, den lilla magiska medeltidsstaden där Tito 1943 utropade den jugoslaviska staten.

I Prusak, långt uppe i de höstglödande kullarna, väntar fest. 1600-talsmoskén, sönderbombad under kriget, står färdigrestaurerad, bländande vit. Den gröna fanan med halvmånen tittar fram högt upp i minareten. Imamerna faller nästan arkitekten Tina Wik om halsen. Hon, med bidrag från Kulturarv utan gränser, har bokstavligen låtit moskén återuppstå. Bygdens män, märkta av hårt arbete och år av förödande krig, står sida vid sida med allvarliga kvinnor, insvepta i sjalar. De lyssnar till böner och svenska tal.

Stormuftin Mustafa Ceric, möjligen en blivande ledare för Europas alla muslimer, lovar Prusaks lilla befolkning att svenskarna ska hjälpa till att bygga Ferhadijamoskén i Banja Luka-serbiskt territorium. Sedan väntar EU-integration.

Stormuftin säger senare att han vill att de bosniaker och andra bosnier, som flytt till Sverige, ska komma tillbaka: ”Fast än så länge har de det bättre i sitt nya hemland.”

När vi trängs för att komma in i moskén knackar en man mig försiktigt i ryggen: ”Jo, jag heter Ferid Lukatevic och kommer från Landskrona. Fast jag är född i Banja Luka.”

Bosnien bor granne med Skåne.

Bosniens landsbygd kan sorgligt sammanfattas: gravgårdar och halvfärdiga huskroppar. 400?000 hus mejades ner under kriget.

Civilisation kan inte återupprättas förrän folk har någonting de kan kalla hem. Jag tänker på stormuftins vänliga ord som Sveriges bistånd när jag läser Sidas rapporter och talar med Bo Elding och Joakim Molander som sköter biståndet. 1,2 miljarder svenska kronor har omvandlats till cirka 15?000 bostäder, hem för 50?000 av de bosnier som återvänt efter kriget.

De har fått bygga sina hem själva. Materiel och utrustningar har köpts in för biståndspengar. Någon stor gemenskap mellan de olika etniska grupperna har inte uppstått.

Melita Cukur har i en rapport intervjuat återvändare. En 70-årig bosniak sammanfattar: ”De [serberna] stör inte oss och vi stör inte dem. De har sitt liv och vi vårt. Det är normalt.”

Daytonavtalet, som gav fred och försåg Bosnien med en författning, svåröverskådlig som en datormanual, fyller inom någon månad tio år.

Alla jag talat med, från anglikanska präster till politiker, biståndsarbetare och EU-ansvariga ser avtalet som förbrukat. Det står i vägen för nations- och demokratibyggande, göder en redan övergödd administration och därmed korruptionen. Argumenten är tungt övertygande.

Å andra sidan: inga skott avlossas längre i Sarajevo.

Olle Svenning