ÅSIKT

Militärjuntans svar – tio år i husarrest

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

På måndag har Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi suttit sammanlagt tio år i husarrest. Tio år av isolering. Tio år för att hon tagit striden mot generalerna i Burmas militärjunta.

Berättelsen om Aung San Suu Kyi är lika fascinerande som märklig. Hon föddes 1945, som dotter till Burmas nationalhjälte Aung San, som kastade ut den brittiska kolonialmakten. Efter att hennes far mördats av en högernationalist 1947 tillbringade Suu Kyi flera decennier utomlands. Hon var långt från politiken, tills en dag i mars 1988 då telefonen ringde i hennes hem i Oxford. Hennes mor var sjuk. Hon var tvungen att återvända till Burma.

På plats i Rangoon kastades hon snabbt in i den gryende demokratirörelsen. På våren och sommaren 1988 demonstrerade hundratusentals människor på gatorna i Burmas städer. De krävde demokrati och mänskliga rättigheter och ville ha ett slut på decennier av militärstyre. Juntan svarade med brutalt våld och flera tusen människor dödades.

Suu Kyi ställde sig i spetsen för rörelsen och när juntan insåg hennes styrka och popularitet satte de henne i husarrest. Det var 1989. Sedan dess har hon åkt ut och in ur arresten.

Så fort hon släppts fri har hon utmanat juntan, som svarat med att isolera henne på nytt.

Dessvärre är hennes öde inte unikt. Min Ko Naing, länge betraktad som nummer två i demokratirörelsen, släpptes i november förra året efter sexton år i isoleringscell. Han berättade att han överlevt genom att varje dag föreställa sig vad han skulle gjort om han varit fri. Han fantiserade om frukostbordet i sin lägenhet, om möten med vänner och familj, om lektioner vid universitetet.

I sitt huvud hade han återskapat alla de sinnesintryck juntan förvägrat honom.

Deras fångenskap sätter fingret på ett generellt problem. EU och USA har försökt isolera Burma och sätta press på juntan, men förgäves. Makthavarna sitter säkert i ett av världens mest korrupta länder, där en betydande del av Burmas inkomster har sitt ursprung i narkotikahandeln i Gyllene triangeln.

Länder som Kina, Indien och Thailand har valt den rakt motsatta strategin. De talar om ”konstruktivt engagemang”, i praktiken mest ett sätt att plundra landets teakskogar och mineralgruvor.

”De enda som blir rika i dagens Burma är generalerna och kineserna” sade en student jag talade med när jag besökte Rangoon tidigare i år.

”EU och USA måste fortsätta sin isoleringspolitik, men bara av moraliska skäl. Praktiskt kommer den inte ha någon betydelse” tillade en regimkritisk journalist, som själv tillbringat sju år i fängelse.

Demokratirörelsen kräver nu att FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om Burma.

En rapport från Desmund Tutu och Vaclav Havel visar att den humanitära krisen i landet är så stor att säkerhetsrådet borde agera.

Det är ett rimligt krav, som borde få aktivt stöd av politiker i Sverige och EU. Omvärlden måste enas om en mer gemensam strategi. En strategi som sätter verklig press på juntan i Rangoon. Alternativet är att generalerna behåller sitt järngrepp. Att Aung San Suu Kyi förblir isolerad.

Jesper Bengtsson