Rehabilitering blev ett fiasko
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
30 MAJ 2006. I stort sett oavbrutet under åtminstone ett tjugotal år har rehabiliteringen inom sjukförsäkringen utsatts för utredning efter utredning, konstaterar Socialförsäkringsutredningen.
Mot den bakgrunden är utredningens slutsatser närmast chockerande. Arbetslivsinriktad rehabilitering leder inte till kortare sjukskrivningstider. Däremot enklare åtgärder som byte av arbete, arbetsuppgifter eller yrke har positiva effekter, skriver utredningen i sin skrift ”Rehabilitering – ett långt lidandes historia”.
Utslagning i arbetslivet
Alla är positiva till rehabilitering. Skärpt lagstiftning infördes i början av 1990-talet för bättre arbetsmiljö, minskad sjukskrivning och effektivare rehabilitering men rehabiliteringsstrategin förändrades inte. Arbetslivet har brutalt strukturomvandlats med ökad press och krav. Effekten har blivit utslagning.
Visserligen har sjukskrivningstalen pressats ner genom bland annat hårdare kontroll. Ändå fortsätter antalet personer som får sjukersättning (tidigare förtidspension) liksom kostnaderna för denna att öka. Ännu allvarligare är att utredningen konstaterar att myndigheternas insatser till och med förvärrar situationen. ”Samtidigt döljer insatserna problemets sanna karaktär: det faktum att det blir allt svårare att upprätthålla arbetslinjen och undvika att att många sjukskrivna så småningom hamnar i utanförskap”, skriver utredarna.
Utredningar tar alla resurser
Vad beror då misslyckandet på? Sannolikt att ingen riktigt vill ta ansvar för de sjukskrivnas rehabilitering. Försäkringskassan har ansvar för att rehabiliteringsbehoven kartläggs och ett samordningsansvar för alla inblandade: arbetsgivare, landsting, kommuner och Ams. Staten har under senare år delvis skjutit till pengar men vem som ska betala är ofta en förhandlingsfråga.
De många företag som erbjuder rehabiliteringstjänster vittnar nu om att de, trots de stora behoven, tvingas säga upp personal. De får alltför få uppdrag. Försäkringskassans utvärderingar visar att utredningarna av rehabiliteringsbehoven har tagit alla resurser. Så kan det inte få fortsätta.
Individen har ansvar
Arbetslinjen betyder att så många som möjligt ska kunna arbeta och ha rätt till egen försörjning. Vi kan inte ha ett välfärdssamhälle som förpassar många sjukskrivna, också unga människor, till utanförskap. En fungerande rehabilitering, där staten tar ett starkare grepp och ser till att rehabilitering förverkligas i praktiken, är nödvändig.
Det betyder inte enbart dyrbara medicinska insatser, utan ofta små förändringar på arbetsplatsen, enkla arbetsbyten, hjälp till självhjälp. Individen har ansvar för sin hälsa. Med stöd i ett fungerande arbetsmiljöarbete och god företagshälsovård kan rehabilitering få ett gräsrotsperspektiv på arbetsplatserna. Det skulle kunna uträtta hundrafalt mer vid sidan av aldrig så många experter.
LA