ÅSIKT

Vanliga människor styr i politiken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Bland de kandidater som ställer upp i riksdagsvalet i höst är det socialdemokraterna som har högst inkomster.” Jag blinkar yrvaket till när Ekots förstanyhet basuneras ut klockan sju på morgonen. Statistiska centralbyrån, SCB, har tittat på vilka löner de olika partiernas kandidater har.

Kandidaterna till riksdagen och till fullmäktigeförsamlingarna i kommunerna omfattas av undersökningen, som är gjord på Sveriges Radios uppdrag.

När jag äter frukost rullar nyheten igen. Jag tänker på min egen tid i Södertäljes kommunfullmäktige. Vi var ett gäng, bland annat studenter, pensionärer, tjänstemän, arbetslösa och kulturarbetare, som tog beslut i vardagsnära frågor. Vi fick alla kämpa för att hinna till mötena från jobbet/högskolan/dagishämtningen.

Medan jag borstar tänderna tänker jag på vilken bild resultatet av undersökningen och rapporteringen om den ger av ”politiker” i allmänhet och socialdemokratiska politiker i synnerhet. På lokal nivå är det fortfarande moderaterna som tjänar mest. Men det lyssnarna kommer att minnas är att ”sossarna tjänar mest”.

Det kommer utan tvekan att spä på föraktet och de fördomar som finns om att ”dom där politikerna” är en elit som skor sig själv och skiter i andra.

I fullmäktigeförsamlingar och nämnder runt om i landet sitter tiotusentals politiker – arbetslösa, pensionärer, slitande småbarnsför-äldrar och alla möjliga ”vanliga” människor. Jag träffade dem alla på mötena i Södertälje. Så jag undrar varför sensationella nyheter inte handlar om dessa sensationella människor. Det borde de göra.

Mångfald bland de förtroendevalda är oerhört viktigt. Men att bara mäta lön är trubbigt. Det säger ingenting om klassbakgrund. Den undersköterska eller plåtslagare som en gång har blivit kommunalråd eller invald i riksdagen räknas liksom inte i den här undersökningen, eftersom de redan har fått högre lön. Att hälften av socialdemokraternas riksdagsledamöter är LO-medlemmar syns inte.

En dimension utöver klass som är betydelsefull för politiken är ålder. Förra veckan presenterade SCB statistik om åldern på våra folkvalda. De senaste åtta åren har folkvalda över 50 år ökat med tio procentenheter. Gruppen mellan 30 och 49 år har minskat. Inget parti förutom miljöpartiet har fler än tio procent sjuttio- och åttiotalister i kommunfullmäktige. Min generation finns knappt i politiken. Hur påverkar det besluten som tas?

Fyrtiotalisterna är en kraftigt överrepresenterad generation bland de förtroendevalda, dubbelt så många i politiken som i befolkningen.

Samtidigt misslyckas socialdemokraterna med att föryngra sina listor inför höstens val. Biträdande partisekreterare Håkan Juholt erkänner misslyckandet. Det gjorde hans företrädare Lars Stjernkvist i förra valet också. Och säkert i valet innan dess. Ändå har målet om att hälften på listorna ska vara under 40 år inte nåtts. Det är ett stort problem om socialdemokraterna menar allvar med att alla ska med.

Nisha Besara