ÅSIKT

Högt pris för att rädda Grekland

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

14 JULI. Greklandskrisen

Foto: TT/REUTERS
Det var med tunga steg som Greklands premiärminister Alexis Tsipras återvände till kontoret i Aten efter en 17 timmar lång mangling med eurozonledarna.

Det är ingen statskupp, det är en ­typisk europeisk uppgörelse sa EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker i går.

Tro inte på något, förrän det har blivit officiellt för­nekat, som man säger.

I går morse tittade de 19 eurozonledarna fram efter sitt längsta möte någonsin, 17 timmar, och presenterade ett avtal för att förhindra en grekisk ekonomisk kollaps och ett utträde ur euro­zonen. Det var den polske EU-ordföranden Donald Tusk som när både den ­tyske kanslern och den ­grekiske premiärministern ville ge upp efter 14 timmar sa:

”Ni får ursäkta, men det finns inte en chans i världen att jag låter er lämna detta rum nu.”

Således avvärjdes ett g­rekiskt utträde ur euron.

Det hela skedde emellertid till ett oerhört högt pris.

Den grekiska regeringen har i praktiken gått med på hårdare nerskärningar än de som det grekiska folket ­röstade ner i folkomröstningen nyligen. Fem månader av högljudd retorik från vänster­regeringen i Grekland tycks bara ha försämrat landets position. Bank­krisen de senaste veckorna har ytterligare minskat ­regeringens handlings­utrymme. Det grekiska ­folket vill dessutom inte lämna valutaunionen.

Det kortet har premiär­ministern därför heller inte haft att spela.

Naturligtvis innebär ­gårdagens uppgörelse inte, ­vilket EU-kritiska kommentatorer långt till höger och långt till vänster i går hävdade, en statskupp. Detta är inte en tysk nyliberal (halvnazistisk?) och av banker styrd europeisk superstat som upplöser den grekiska demokratin.

Ja, Grekland röstade mot nedskärningspolitik men andra Euroländers väljare har röstat för regeringar som inte vill ge några pengar alls till Grekland. Hur ska man kunna ta hänsyn till bägge dessa demokratiska mandat samtidigt?

Väljare i Tyskland, Finland och Holland gick med på att gå med i euron mot löften om att de inte skulle behöva rädda andra euroländers ekonomier och de känner med viss rätt att de inte har gjort annat de ­senaste åren.

Just detta problem, att olika länders demokratiska mandat krockar är vad som gör euron till en så konstig och svårstyrd sak.

Samtidigt behövde Grekland räddas. Man hade bara önskat att det inte hade ­behövt ske på detta sätt.

Avtalet är ingen statskupp, men det är ett mycket dåligt avtal.

Den grekiska regeringen hade antagligen i slutändan inte många alternativ.

Tyskland har dock gått för långt i vad som ­ändå måste beskrivas som sin vilja att förnedra Grekland. Det är bra och i högsta grad nödvändigt att Tyskland kompromissar gällande skuldavskrivning men vad de kräver i utbyte är faktiskt för mycket.

De nedskärningar som den grekiska ­regeringen själv ­presenterade förra veckan borde ha varit tillräckliga.

Varför var det nödvändigt att gå längre?

Särskilt delen om att värde­fulla grekiska tillgångar som flygplan, flygplatser, infrastruktur och banker nu ska föras över till en oberoende fond i Aten och sedan säljas och tvångsprivatiseras­, är mycket problematisk­. Dessutom är det ironiskt, vilket många påpekade i går, att EU nu kommer tvinga grekiska affärer att vara öppna på söndagar, sam­tidigt som det knappt går att köpa en liter mjölk någon­stans i Tyskland ­under vilodagen. Framför allt innebär detta avtal inte det brott med den misslyckade nedskärningspolitiken som Europa hade behövt. Den grekiska regeringen hoppas på att det relativa lugn som de nya nödlånen ändå kommer att ge kommer att sätta fart på investeringar i Grekland och att ekonomin därigenom kan vända.

Förhoppningsvis får de rätt.

Men både demokratisk suveränitet och europeisk ­solidaritet ska ju vara europeiska värden.

Gårdagens överenskommelse trampar på bägge delar.

Och det är ett stort ­problem.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM