ÅSIKT

Mäktigaste direktörerna vill ha störst pitt i finansbastun

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

De vill ha störst pitt, svårare än så är det alltså inte. Direktörerna med makt, kostym och höga löner är lika futtiga som vi andra. De är som sina brat-söner på Stureplan som vaskar champagne bara för att visa att de har råd att hälla ut en tusenlapp.

Därför kräver direktörerna mer och mer och mer och mer. För att visa upp sin prakt.

År 2009 var den svenska makt­elitens inkomster i genomsnitt 15 industriarbetarlöner, enligt LO:s årliga rapport ”Makteliten – alltid mer, aldrig nog” som kom tidigare i år. Då hade ändå den stabila uppåtkurvan slaknat; finanskrisen hade tvingat bolagen till ett kortvarigt löneökningsstopp.

I den yppersta eliten är löneskillnaden än mer flagrant. I de 50 största bolagen tjänade en vd 2009 i genomsnitt 12,2 miljoner kronor – motsvarande 41 industriarbetarlöner. 2007 var siffran 51 arbetarlöner.

1980 tjänade en vd motsvarande nio arbetare. En skaplig uppgång till 51 på bara 27 år. Ändå var uppgången relativt mild i 13 år. 1994 började chefslönerna verkligen skena. I dag tjänar de bäst betalda lika mycket per månad som samma vd 1993 gjorde per år.

Så, vad hände 1994?

Jo, berättar den prisbelönte reportern Andreas Cervenka i en lysande kolumn i Svenska Dagbladet (14 november), då blev det obligatoriskt för bolag på Stockholmsbörsen att redovisa ledningens löner. Och listorna började publiceras offentligt. ”Plötsligt fick toppdirektörerna reda på vad rivalerna tjänade”.

Cervenka hänvisar också till ett öppenhjärtigt uttalande i DN av självaste näringslivsmogulen Michael Treschow:

– Man ska inte glömma fåfängan. Det är inte kul att ligga längst ned på den rankningslistan.

Fåfänga, alltså. Väldigt mänskligt, närmast rörande. Dirrarna vill ha större pitt än de andra herrarna i finansbastun. En banal tuppfajt, lön som egotripp. Det förklarar de ohemula lönerna som tidigare var så svåra att förstå. Snack om att ”kompetens kostar” och ”starka prestationer” har aldrig varit trovärdigt. De ska förstås ha bra betalt om de gör ett bra arbete men 10-15 miljoner om året (plus bonusar, fringisar och gud-vet-allt) är fullkomligt bortom all sans, moral och nödvändighet.

Dessa löner använder de till ... vad? Jo, till exempel till att äga en jättelägenhet i Köpenhamn, en i London och en i Stockholm. Varav två står tomma. Vaskning i storformat.

Sverige är ändå rena låglönelandet jämfört med USA. Forbes årliga lista (12 oktober) över USA:s rikaste vd:ar toppas av John Hammergren vid McKesson Pharmaceuticals som cashar in 890 miljoner kronor (med dagens svaga dollarkurs). Därefter kommer klädkungen Ralph Lauren med 454 miljoner kronor och på plats fyra finns Walt Disneys Robert Iger med 363 miljoner kronor.

De svenska näringslivs­pittarna är alltså pyttesmå jämfört med obeliskerna i USA. Så de svenska direktörerna känner sig nog inte särskilt märkvärdiga trots allt. Med all rätt, men av fel skäl.

ARTIKELN HANDLAR OM