ÅSIKT

Slöjförbud handlar om något större

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I Storbritannien rasar en slöjdebatt, inte så olik den som rasade i Frankrike för två år sedan. I Frankrike förbjöds slöjor i skolan. I Storbritannien tycker utbildningsministern att det är rätt att sparka en lärare med slöja som bara visar ögonen, niqab. Dessutom har den tidigare utrikesministern Jack Straw sagt att han känner sig ”obekväm” med beslöjade kvinnor.

Stödet hos den franska befolkningen för slöjförbudet, som även omfattar huvudduken hijab, var starkt för två år sedan. I Storbritannien har utbildningsministerns utspel orsakat demonstrationer och motdemonstrationer. En kvinna fick sin slöja sönderriven under en sammanstötning.

Slöjförbud är ett simpelt grepp att ta till från politiskt håll, när motsättningar växer. Genom att sätta slöjan i centrum görs den till ett substitut för något mycket större. Det är att se förbi de egentliga problemen: social ojämlikhet och etnisk segregation.

Vad jag vet finns ingen statistik på hur många hijab eller niqab som bärs i Europa. Det finns heller inga uppgifter om i vilken utsträckning dessa dukar har utgjort ett hot mot Europas sekulariserade stater. Ändå är de så hett omdebatterade och starkt ogillade i breda folklager. Men inte för de muslimska kvinnornas sak.

Slöjan verkar ha blivit ett slags identitetsmarkering hos muslimska kvinnor i ett Europa som har gjort exkludering till sin bästa gren. Ungdomar från hårt segregerade och förbisedda områden ser islam som en proteströrelse, där religionen ger dem återupprättelse och människovärde. Att utesluta dem ytterligare genom att förbjuda ett för dem viktigt signum är förödande för ett heterogent samhälle.

Jag tycker att slöjan i grunden är en symbol för kvinnlig underordning och manlig överordning. Den är en symbol i raden för könsorättvisorna som finns över hela världen, även om den på vissa håll mer har blivit ett identitetsmärke (när den bärs frivilligt). Det offentligas roll är dock inte att förbjuda uttryck för en tillhörighet eller för den delen tvinga fram tecken på tillhörighet. Det offentliga ska stå för våra gemensamma lagar, behandla alla människor lika och samtidigt respektera olikheter.

Alla religioner är i ständig förändring, det gäller även islam och dess utövare. Att huvuddukar blir vanligare, både i Europa och i muslimska länder, är ett tidens tecken som måste tas på allvar och diskuteras – som ett symtom på något mycket större.

Vi som ytterst ser ett förtryck i att kvinnor – även frivilligt – täcker sitt ansikte och/eller hår måste hejda oss i denna förbudsiverns tid. Förändringen och viljan att förkasta slöjan måste komma från dem som i dag bär den.

Som tur är

kommer Nyamko Sabuni, integrationsminister, inte att driva sitt gamla krav om slöjförbud före en viss ålder. Det gör hon klokt i. Alla slags förbud av slöjor är att göra vissa grupper osynliga. Det är att göra sig blind för diskriminering och utanförskap.

Nisha Besara