ÅSIKT

EU förbereder sig – för klasstrider

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: PHILIPPE DESMAZES/AFP
i skuggan av underskotten I går demonstrerade människor i Lyon, Frankrike, mot planerna på att höja pensionsåldern.
LEDARE

3 OKTOBER 2010. Konflikterna i Europa

I onsdags fylldes spanska städer med långt mer än en miljon demonstranter, bortåt tio miljoner strejkade. Metall­industrin låg död. Medlemmarna i de

stora landsorganisationerna CCOO och UGT förklarade för den socialistiske premiärministern Zapatero, att arbetsmarknaden inte får slitas sönder och att pensionerna inte kan skruvas ner ytterligare.

Två miljoner franska arbetare demonstrerade nyligen för sin framförhandlade rätt till tidig pension, en central klassfråga. I Frankrike är den genomsnittliga livslängden för arbetare sju år kortare än för välbeställd medelklass.

Den spanska storstrejken följdes i tiden av fackliga manifestationer i tretton större europeiska städer. Centrum för dem låg, symboliskt nog, i Bryssel. Inom EU mäts arbetslösheten till tjugotre miljoner; antalet arbetande fattiga växer drastiskt. Numera finns en europeisk folkrörelse, bildad av de många heltidsarbetare som tjänar usla tusen euro i månaden. I Portugal ska den socialistiska regeringen sänka lönerna ytterligare. Konservativa Storbritannien förbereder slakt på drygt en miljon arbeten, främst inom den offentliga sektorn. Baltiska länder är karikatyrer eller grotesker av välfärdsmodellen.

Europafacken, ETUC, protesterar mot ”nedskärningspolitiken” och kräver arbete och tillväxt. Det var inte vi; det var finanskapitalet, som skapade krisen, säger John Monks, generalsekreterare för den europeiska fackföreningsrörelsen.

Det behövs bara ett uns av politisk fantasi och social empati för att se konfliktlinjerna. Den ekonomiskt och politiskt dominerande eliten har definierat finansmarknaden och storbankerna som ”systemviktiga”. De måste till varje pris räddas, också till priset av gigantiska statliga ekonomiska underskott. Kostnaderna vältras över på löntagare och socialt marginaliserade. Socialförsäkringar vacklar eller faller omkull.

Politiken utsätts för restriktioner. EU-kommissionen, befriad från demokratisk legitimitet, kräver att straff utkrävs för länder med bristande budgetdisciplin. Ett effektivt vapen för ytterligare social nedrustning. Paul Krugman skriver med elegant ironi: ”Budgetunderskotten har hindrat oss från att ramla ner i avgrunden.”

Jag lyssnar på EU-kommissionens ordförande. Han använder slitna metaforer: löntagare, arbetslösa och arbetande fattiga måste inse att det inte finns någon gratis lunch, säger han.

Nåja, soppköken serverar igen.

Jag tänker på parollen från gamla EU-kampanjer: Skapa ett löntagarnas Europa.

I dag administrerar såväl höger- som vänsterregeringar nedmonteringen av välfärdssystemen och fackliga rättigheter. ”Den enda tankens politik”, den asociala marknadsekonomin, härskar.

Den spontana fackliga aktivismen och det växande sociala missnöjet, begripliga och värda sympati, riskerar bli destruktiva om de inte länkas till politiken och till handfasta praktiska (och teoretiska) handlingsplaner. Den uppgiften har socialdemokratin burit upp under decennier, med framgång. Partiet förmådde skapa en väl fungerande social konsensus. Breda löntagargrupper, delaktiga i välfärdssamhället, accepterade ett mått av social marknadsekonomi. Företagarvärlden förstod att social fred måste betalas med ekonomisk och social utjämning. Statsvetaren Sheri Berman skriver: Den ideologi som varit århundradets segrare är inte liberalismen, utan socialdemokratin. (The Primacy of Politics).

Blixtsnabbt, efter ett antal miserabla europeiska val, undertecknar enklare tänkare socialdemokratins dödsattest. Det är de senaste decenniernas socialdemokratiska politik som ligger i dödsryckningar, inte själva den bärande ideologin. Socialdemokratin bäddade in kapitalismen tämligen väl fram till det eländiga 1980-talet. Uppbäddning pågår och sociala restriktioner är på väg att falla, de stora konflikterna förbereds.

En het höst och vinterns missnöje väntar. Full fart mot 1848 eller 1968.

avOlle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM