ÅSIKT

Grekland behöver vår hjälp

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: REUTERS/TT
En skola i Aten får fungera som ”vallokal 301” inför dagens folkomröstning.

5 JULI 2015. Greklandskrisen

Ja, då har till och med långivarnas långivare, det stränga och fruktade IMF erkänt saken. I ett internet-dokument från i tisdags skriver den Internationella Valutafonden att Greklands skuldbörda är ”ohållbar”. Landet kommer inte att kunna betala. Lånen måste åtminstone ”förlängas kraftigt”, eller så måste skulderna skrivas ner.

IMF:s beräkningar bygger dessutom på scenariot att den grekiska regeringen sköter sig exemplariskt i EU:s ögon från och med nu. Vad deras analys innebär är helt enkelt att även om premiärminister Alex Tsipras tar på sig slipsen, sparkar sin finansminister Yanis Varoufakis och börjar göra allt som Angela Merkel säger så kommer Grekland inte kunna betala tillbaka.

Inte under nuvarande villkor.

Även om Grekland fixar överskott i budgeten på en procent redan detta år, två procent nästa år, tre procent det följande året och sedan 3,5 procent därefter. Även om de lyckas skapa tillväxt på 1,5 procent från en situation som just nu liknar en humanitär kris, även då blir skuldbördan ohållbar.

Detta skriver alltså IMF.

Jag upprepar: IMF.

Så alla ni män som skickar arga och hotfulla mejl till mig med diverse ­förolämpningar varje gång jag skriver om att Greklands skuldbörda bör skrivas ner, jag föreslår att ni hädanefter adresserar dessa mejl till IMF i stället. Tack på förhand.

Ilska eller rädsla

I dag röstar grekerna i en märklig folkomröstning. Ja, eller nej, till vad då? På pappret handlar det om det sparprogram som gick ut den 30 juni alltså om villkor som inte längre är aktuella.

Premiärminister Alexis Tsipras hävdar att ett nej till programmet skulle stärka hans hand i förhandlingarna och bli ett viktigt steg bort från den katastrofala åtstramningspolitiken.

I verkligheten skulle ett nej nog innebära ett grekiskt utträde ur ­euron.

Ett ja skulle däremot nog innebära Alexis Tsipras avgång.

Det grekiska folket tvingas i dag välja mellan sin ilska och sin rädsla. Ilska över de enorma uppoffringar som de har tvingats göra för en politik som inte har hjälpt dem. Eller rädsla för vad som kan hända med nytt mandat till en regering under vars utdragna förhandlingar med EU har blivit ännu sämre.

Ingen kan just nu säga när bankerna kommer kunna öppna. Pensionärer gråter på trottoarerna när de inte kan få ut sina pengar, fyra av tio grekiska barn lever i fattigdom och arbetslösheten är 25 procent.

De greker som inte känner rädslan för vad som kan hända vid ett ”nej” är också de greker som redan har förlorat allt.

Det spelar ingen roll vad som händer med pengarna när du ändå inte har några.

Kan inte fortsätta som förr

Eurokrisen har en förmåga att ta fram dåliga sidor hos samtliga aktörer. Det finns mycket obehagliga nationalistiska idéer hos den grekiska vänstern (för att inte tala om extremhögern). Samtidigt har eurokraterna i Bryssel haft en förmåga att parodiera sig själva under förloppets gång. Som när EU-parlamentets socialdemokratiska ordförande Martin Schulz i veckan uttalade sig om att det var en alldeles utmärkt idé att den grekiska regeringen avgick och efterträddes av en teknokratisk regim.

Att från Bryssel förespråka icke folkvalda regeringar hjälper knappast EU:s rykte för arrogant förakt för nationell demokrati.

Oavsett hur grekerna röstar i dag och oavsett om de stannar kvar i euron eller inte måste resten av Europa hjälpa landet. För att deras sak är vår. Det ligger inte i vårt intresse att Grekland kastar sig i armarna på Ryssland och inte heller att det blir politiskt kaos i en region dit stora delar av flyktingströmmarna från Mellanöstern landar. Det handlar om säkerhetspolitik och om stabilitet.

Ett grekiskt utträde från euron vore mycket riskabelt och förhoppningsvis går det fortfarande att undvika.

Men det går heller inte att fortsätta som förr.

Mindre moralism i krisen

Vad IMF konstaterade i veckan måste bli den nya utgångspunkten: Grekland kommer inte kunna strama åt och reformera sig ut ur de här skulderna oavsett hur mycket Anders Borg och Magdalena Andersson tycker att landet ska veta hut. Antingen lämnar Grekland euron och ställer in betalningarna, eller så krävs det skuldnedskrivningar.

Eller allra minst, nya lånevillkor.

Precis som den franske ekonomen Thomas Piketty konstaterade i Financial Times förra veckan så har Europa ett mycket framgångsrikt historiskt exempel av skuldnedskrivning att luta sig mot. Både Tyskland och Frankrike fick sina skulder nerskrivna efter det andra världskriget. Länderna kunde därmed investera i utbildning, infrastruktur och innovation samt utvecklas till stabila demokratier.

Att vi trots detta förväntar oss att det mycket mindre Grekland ska betala 4 procent av sin tillväxt i 30 år menar Piketty är ett utslag av att vi helt enkelt har glömt vår historia.

Ska man vara riktigt petig så har ­Tyskland fått sina skulder nerskrivna fyra gånger, 1924, 1929, 1932 och 1953.

Och det gick ju bra för Tyskland.

I alla fall så småningom.

Vi behöver mindre moralism och mer realism i eurokrisen.

Det vore ­inte en dag för tidigt.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM