ÅSIKT

Kommer Gudrun att övertyga mannen?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Gudrun Schyman
LEDARE

Klockan fem i sex i onsdags kväll traskade jag in på restaurang Pelikan på Söder i Stockholm. Jag borde ha förstått att jag kom för sent för att få en bra plats. Feministiskt initiativ bjöd till informationsträff för intresserade. Gudrun Schyman live och

Pelikan var fullpackat.

Jag lyckades klämma in mig vid ett litet barbord bredvid ett äldre par. De bläddrade i fi-broschyren.

Han: ”Alla partier tycker ju så här som fi skriver. Vad är skillnaden?”

Hon: ”De andra satsar inte. Det skulle bli revolution om allt fi vill gick igenom.”

Mitt i tjuvlyssnandet gör kvällens stjärna entré. Applåderna är avvaktande, liksom lite skeptiska. Hon börjar med en fråga till publiken. ”Hur många är på ett fi-möte för första gången?” Alla nävar i luften. Därför börjar hon med att berätta varför fi finns. Min bordsgranne ska snart få ett svar på sin fundering.

Nästan alla partier har skrivit in feminism i sina partiprogram. Nästan hälften av ledamöterna i riksdagen är kvinnor. ALLA vill ha rättvisa löner. ALLA vill ha jämställdhet. Det borde bädda för en feministisk politik, en politik för att stärka kvinnors makt och inflytande. I stället går det bakåt. Fler kvinnor jobbar deltid fast de vill jobba heltid. Fler kvinnor blir sparkade när de blir gravida eller föder barn. Fler kvinnor får frågor om planerade barn när de söker jobb.

Det är Gudrun Schymans beskrivning av den bistra verkligheten. Av backlashen. Det tål att diskuteras om allt verkligen bara blir sämre. Men viktigast är ändå varför det inte händer något. Inför 1998 års val lovade ALLA partiledare att avskaffa löneskillnaderna till 2002. Men skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner har ökat.

Nu går Gudrun upp en nivå. Pedagogiskt ritar hon en massa streck och ringar på en tavla för att visa vilka maktordningar som finns i samhället. M-a-k-t-o-r-d-n-i-n-g-a-r. Svårt ord att greppa för oss vanliga dödliga.

Men Gudrun lyckas förmedla budskapet. I variablerna klass, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder finns majoriteter och minoriteter, där den förstnämnda har mer makt och inflytande än den sistnämnda. Svennar – blattar.

Heterosar – homosar. Gående – rullstolsburna. Och så vidare.

Minoriteterna ses som särintressen, vid sidan av den ”riktiga” politiken. Och här kommer Gudrun till pudelns kärna: Kvinnor ses också som ett särintresse, som en svag minoritetsgrupp. Trots att det handlar om halva befolkningen. Kvinnor är underordnade det som anses ”riktigt”. Det vill säga männen.

Om applåderna till en början var skeptiska, är de nu rungande. Könsmaktsordningen förklarad så att vi vanliga förstår den. Det tog Gudrun exakt 55 minuter. Fi behövs för att

feminism aldrig kan vara en särfråga, det är en ideologisk utgångspunkt.

Jag undrar om mannen bredvid mig är nöjd, hans pokerfejs avslöjar ingenting.

”Det här var introduktionen”, säger Gudrun. ”Nu kommer jag till det jag egentligen ska prata om.”

Lagom till valfrågorna som fi ska driva är det dags för mig att gå. En timme har gått. In-nan jag lämnar Pelikan är jag nyfiken på paret som jag delar bord med. Jag frågar viskande vad de tycker, om de känner sig övertygade.

Hon: ”Kanske. Jag gillar inte det där med underordning, det pratar de för mycket om. Men nu fattar jag!”

Han: ”Hennes pedagogik är bra...”

Och precis där blir vi hyschade. Jag får aldrig höra om Gudrun övertygar en man som ser ut att vara nära 60 och välbärgad.

Nisha Besara