ÅSIKT

En feminist måste få fira lite ibland

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Gudrun Schyman är feminist. Göran Persson sa att han var feminist. I dag är varannan svensk det.
LEDARE

"Jag är den sorts feminist som är uttryckt i partiprogrammet", sa Göran Persson när Socialdemokraterna år 2001 skrev in i sitt program att partiet var feministiskt.

Ett år senare skrev samme Persson på en debattartikel om delad föräldraförsäkring - i tron att den förespråkade motsatsen.

– Jag trodde att individualisering betydde att man skulle få bestämma själv. Men det var precis tvärtom, sa S-statsministern sedan.

Det där var då.

I sitt sommartal i mitten av augusti deklarerade den nuvarande S-ledare Stefan Löfven att den "förbannade könsmaktsordningen" som gör att kvinnor inte kan gå tryggt hem genom en park måste bekämpas.

Något har hänt och inte bara med socialdemokratin utan med hela samhället.

I veckan rapporterade Ekot i Sveriges Radio att nästan varannan svensk väljare - 47 procent - säger sig vara feminist. Inför förra valet var det bara var tredje väljare som ansåg sig vara feminist. Det är en rejäl ökning.

Ja, det går att invända att det är en sak att säga sig vara feminist och en annan sak att göra feminism. Det går också att hävda att feminismen är en bred rörelse och att det som är feminism för dig kanske inte är feminism för mig.

Men en definition av feminist som många, kanske till och med de flesta, feminister brukar ställa sig bakom ser ut ungefär så här: "Att erkänna att det finns strukturer som gör att kvinnor är underordnade män och att man vill förändra det".

Feminism är en vilja och det är ett engagemang. Det är i sig ganska radikalt, trots allt. Och det är också därför Varken Fredrik Reinfeldt, Jimmie Åkesson eller Göran Hägglund vill kalla sig feminister. De vill inte inte engagera sig, de vill inte förändra.

Det kan vara värt att tänka på när hela 72 procent av väljarna nu anser att frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor är ganska eller mycket viktig när de ska välja vilket parti de ska rösta på i september.

Det är ett värderingsskifte i realiteten. Den svenska feminismen - en kämpaglad, stark, bred, brokig och bråkig rörelse - har anledning att fira i dag. Arbetet har haft effekt.

Men nya utmaningar väntar. Om tre veckor finns ju till exempel chansen att rösta bort en statsminister som inte vill kalla sig just feminist och vars politik under åtta år missgynnat kvinnor.

ARTIKELN HANDLAR OM