En lättlurad tårtklant – ingen sann kulturtant

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Världshistoriens mest briljanta ”tårtning” ägde rum i söndags på Moderna museet i Stockholm. Inte den vanliga trista versionen där någon sunkigt klädd fåntratt dyker upp och kastar en tårta i nyllet på en vettskrämd politiker.

Denna tårtning var utförd med makalös finess och Lena Adelsohn Liljeroth (M) har bara sig själv att skylla för att hon nu står bortgjord med grädde i hela ­ansiktet och orättvist kallas ­rasist.

Personligen tänker jag alltid ­efter innan jag skär i tårtor ­utformade som nidbilder av ­judar, muslimer, romer eller svarta. Särskilt om det finns ­kameror på plats.

Men det gjorde inte kultur­ministern. Hon såg en afrikansk stereotyp i marsipan men tänkte bara ”mmmm, tårta!” och högg in med tårtspaden.

Plötsligt började afrotårtan skrika i våndor. Kulturministern hanterade paniken genom att skratta och ­mata den blackface-målade skaparen av konstverket, Makode Linde, ­medan den proppmätta konst­publiken skrattade i kör.

Det var en både komisk och makaber scen av en svart kvinnas könsstympning, utförd av västvärldens makt och applåderad av densamma.

Adelsohn Liljeroth kom helt oförberedd och blev en ofrivillig medaktör i ett performanceverk som blivit en världsnyhet eftersom just hon skar en bit förtryck. Exakt då växte ett snillrikt konstverk till ett mästerverk.

Det ironiska är förstås att kulturministern gjorde rätt men att hon inte har en aning om varför, inte ens i efterhand.

”Hela situationen var så bisarr”, sa Adelsohn Liljeroth till Aftonbladet. Och när SVT:s Rapport frågade om hon kan förstå att svarta känner sig kränkta gjorde hon inget för att förklara sig.

”Fråga konstnären”, blev svaret.

Fråga konstnären?

Herrejösses, du är kultur­minister, människa! Kultur­minister. Din uppgift är att tala om kultur. Särskilt när du gjort något som för många välvilliga svennar och afrikanska invandrare framstår som både groteskt och rasistiskt.

Här har du ett lätt pretentiöst förslag på vad du, till exempel, kunde säga:

– Jag valde att skära en bit för att jag accepterar en del av ­ansvaret för den vita borgerlighetens exploatering av Afrika under hundratals år. Så uppfattade jag herr Lindes verk, och min del i det, men det kan förstås ­finnas andra tolkningar.

Kom igen, Lena! Hade det inte varit något? I stället för att vara en lättlurad tårttant så hade du kunnat bära ditt trähalsband med värdigheten hos en sann kulturtant.

Kulturministern mumlade också något om ”värna yttrande­frihet”, vilket inte är särskilt ­relevant eftersom verket inte var rasistiskt, det var en illustration av rasism. Men frågan som då förstås uppkommer är: Hade hon reflekterat lika lite och likadant om hon ­råkat smaska i sig en bit Auschwitztårta?

Den största frågan är om ­landets kulturminister ens anser att konst är politisk. Det verkar inte så. Konst verkar bara vara en ­”bisarr situation”.

Men vem vet vad den ­tigande tänker.

Vad vi vet är att Makode Linde gjort ett komplext lysande konstverk som nått långt utanför den vanliga trånga kretsen av polotröjor. Och att Lena Adelsohn ­Liljeroth tycker mycket om tårta.

Så pass mycket faktiskt att hon tårtar sig själv. Unikt.

avFredrik Virtanen

ARTIKELN HANDLAR OM