ÅSIKT

Mångfald – en del av Sverige

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: med i gemenskapen Midsommar förstärker känslan av svensk samhörighet. Men den svenska samhörigheten behöver utvidgas. Bilden av vad som anses vara svenskt måste förändras och vara mer inkluderande än i dag.
LEDARE

Sill, nubbe och färskpotatis. Jordgubbar och dans kring stången. Kan det bli mer svenskt? Jag tror inte det. Och jag älskar det.

Mer än något annat förstärker midsommar känslan av svensk samhörighet. Traditionerna är ett arv från bondesamhället Sverige, ett samhälle som inte längre finns. Men symboliken och firandet hänger kvar och påminner oss om det som har varit.

Sverige har genomgått dramatiska förändringar de senaste 40 åren. Industrialiseringen förändrade samhällets struktur. Med arbetskraftsinvandringen och senare flykting- och anhöriginvandringen stöptes Sveriges befolkning om. Åter igen. Så formas och omformas samhället genom historien.

Nya livsstilar, trosuppfattningar och värderingar har gjort intåg i vårt land. Trots det har de inte fått bli en naturlig del av Sverige. De nya svenskarna har inte fått vara med och uppdatera svenskheten.

Men mångfalden går inte längre att välja bort. Känslan av svensk samhörighet behöver utvidgas. Bilden av vad som anses vara svenskt måste förändras och vara mer inkluderande än i dag.

Berättelsen om den svenska kulturen handlar i dag inte om alla svenskar. Nästan två miljoner av oss får inte vara med och forma samtiden, får inte vara med i det ”vi” som fungerar som ett kitt. Det gemensamma blir bara någras.

Att fler kommer in i gemenskapen innebär inte att midsommarsillen ska bytas ut mot falafel eller att vi ska sluta fira jul. Det innebär att falafel och ramadan ska ses som lika naturliga delar av den svenska kulturen.

Alla samhällen är – och har alltid varit – föremål för ständiga förändringar. Det gäller förstås även det som kallas för svensk kultur och svenskhet. Trots det tänker många på kulturen och den nationella identiteten som något statiskt, som något oföränderligt sedan urminnes tider.

Så förpassas det nya Sverige till marginalen. Det som inte definieras som ”svenskt beteende” förväntas uttryckas som exotisk krydda vid sidan av. Livsstilar, språk, trosuppfattningar och idéer som upplevs som annorlunda definieras som mångkultur.

Svensk kultur blir därmed det som utövas av ”oss” och mångkultur det som ut-övas av ”dom andra”.

Sverige har möblerats om, men föreställningen om Sverige och svenskheten tillhör en svunnen tid – precis som midsommarfirandets ursprung. Samhället är mångfaldigt men föreställningarna om det är enfaldiga.

Det är när föreställning och verklighet inte stämmer överens som segregation,

utanförskap och diskriminering uppstår. En frustrerad skara svenskar väntar på att få komma in i gemenskapen och accepteras på lika villkor. Trots att de kanske inte firar midsommar och jul eller att de gör det på ett nytt sätt.

Gnisslet mellan föreställning och verklighet beskrivs ofta i termer som pekar ut ”dom andra” som den felande länken. Integrationsproblem – ”de kan inte anpassa sig till oss”. Kulturkrockar – ”olika kulturer kan inte leva sida vid sida eller gå ihop till en ny kultur”. Så byggs muren mellan ”vi” och ”dom”.

Jag vill så gärna tillhöra det svenska utan att ifrågasättas. Utan att behöva göra avkall på min assyriska bakgrund och identitet. Det går att vara både och. Därför dansade jag glatt kring midsommarstången i går. Därför kommer jag att heja på mitt Sverige i kväll. Därför ska jag se mitt Assyriska spela på sin nya arena i Södertälje i morgon.

Nisha Besara