ÅSIKT

Inte kvinnans skam – men allas våra normer

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Skammen är inte kvinnans”, skriver författaren och professorn Ebba Witt-Brattström i en text i Dagens Nyheter om Lena Anderssons rosade roman ”Egenmäktigt förfarande”.

I romanen skildras hur poet­en Ester Nilsson kastar sig in i en vådlig kärleksrelation med den narcissistiske konstnären Hugo Rask. Det handlar om makt och om passion. Och, om man får tro Witt-Brattström, är boken också ett ”inlägg i kampen mellan feminism och sexualradikalism”.

Finns en sådan kamp?

Frågar man skådespelaren Stellan Skarsgård tycks svaret vara ja. Han medverkar i Lars von Triers ”Nymphomaniac”, ett drama om en kvinnas väg in i sexmissbruk.

I en intervju nyligen lät han förstå att han tycker att det svenska samhället blivit mer puritanskt:

– Det är på ett märkligt sätt kopplat till den feministiska rörelsen. Sexualitet har nu blivit ett problem. Inom de mest extrema delarna av feminismen är varje sexuell akt mer eller mindre ansedd som en våldtäkt.

Det där är trams, men jag har hört det förut och alltid från män. Oftast från män som är äldre än jag, ofta från män som hade sitt politiska uppvaknade på de radikala 1960- och 1970-tal­en. Män som var unga i en tid av sexuell frigörelse och upplevde att de hade privilegiet att ha sex med många kvinnor utan att behöva bry sig om sociala stigman. Män som obekymrat kunde ta för sig.

För kvinnorna var det givetvis annor­lunda.

Ebba Witt-Brattström – född två år efter Stellan Skarsgård – skriver i sin text hur 1970-­­tal­ets feminister brottades med 1960-talets sexradikalism.

Men, tillägger hon, det är svårt att formulera vilken sexmoral som är att föredra nu, ”i norm­överskridandets tid”.

Normerna igen.

För det visar sig att Witt-Brattström ser på kritik av sexnormer som den stora fienden. När RFSU i sitt stödmaterial för lärare problematiserar om det finns manligt och kvinnligt sex, då är det ”flathet inför etiskt förkastlig sexualpraktik”.

När sociala medier-kampanj­erna #prataomdet och #fatta låter människor beskriva sexuella gråzoner och känslan av utsatthet så menar Witt-Brattström att man fråntar förövaren skuld. Vi får också veta att vissa sexuella praktiker alltid är kvinno­hat, oavsett frivillighet.

Unga kvinnor ska, som romanens Ester Nilsson när hon känner att hennes älskare gått över en gräns, ta kontrollen och värna om sina personliga kroppar utan snack om sociala regler och utan prat om vilken sorts sex som känns rätt och okej. Männen har över huvud taget ingen roll att spela i Ebba Witt-Brattströms modell.

Det tror jag att vi har.

Fallet i Bjästa, när en hel by vände sig mot en flicka som anmält att hon blivit våldtagen, avslöjade vilka förväntningar vi har på våldtäktsmän och på sexualitet.

Det här handlar om normer och strukturer. Det handlar om gränser och var de ska dras. Om mig, Stellan Skarsgård och Ebba Witt-Brattström. I DN-texten hyllas Ester för att hon tar kontrollen när hon känner sig utnyttjad, men Hugo Rasks beteende – det verkligt problematiska – låter Witt-Brattström passera.

Om det måste vi prata om vi någonsin ska kunna förändra något och försäkra oss om att – för att tala med Ebba Witt-Brattström – unga kvinnors kroppar alltid värnas.

avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM