Mejla

Susanna Kierkegaard

Tänk att äta burgare för en halv miljon om året

Tre saker jag lärt mig av att umgås med den brittiska överklassen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jim Carter som Mr. Carson i en scen från Downton Abbey
Jim Carter som Mr. Carson i en scen från Downton Abbey

LEDARE

Mycket kan sägas om överklassen, men de är bra på att berätta historier. Det var i Oxford och jag åt brunch på en fransk restaurang som serverade vita bönor i tomatsås, i sällskap av två nya bekantskaper i min egen ålder.

I efterhand förstår jag inte alls varför paret bjöd med mig.

När jag tänker tillbaka på den märkliga måltiden känns den som ett misstag, inte av mig men av världen och klassamhället, en fet spricka i systemet. Det var första gången jag gläntade på dörren till den riktiga överklassen. Det kändes förbjudet.

Tjejen berättade otroliga historier. En lång en kretsade kring hennes tokiga mor som tvingat tjejens kompis att stressa till London för att överlämna en klänning, och därmed fått honom att missa sitt flyg till New York (jag gör verkligen inte historien rättvisa nu, skyller på teckengränsen).

Jag frågade förstås vad som hände sen, hur tog han sig till USA? Jo han fick en ny biljett, hans farsa ägde flygbolaget.

På det viset fortsatte det. Händelser som för en normal människa hade lett till trauman och spärrade bankkort, blev roliga anekdoter.

Tjejen jobbade på ett conciergeföretag. För att få nyttja företagets tjänster behövde man vara medlem, bara det till kostnaden av en halv miljon kronor om året. De ordnade precis vad som helst åt sina medlemmar. Ville någon fria till sin flickvän, fixade de en romantisk avspärrning av den gigantiska Brooklynbron.

Hade en annan träffat en trevlig get på en grekisk ö, löste de gettransport i första klass till Storbritannien.

De allra sjukaste berättelserna handlade om överklassungar som fått medlemskap av sina föräldrar när de flyttat hemifrån. En hade gått vilse i djungeln på andra sidan jorden, brutit benet, och med sin sista procent mobilbatteri ringt conciergeföretaget. De ordnade ett gäng helikoptrar som letade upp honom. En annan visste inte hur man lagade mat och ringde företaget för att beställa donkenburgare varje dag.

Medan jag eftertänksamt tuggade på min äggröra den där morgonen insåg jag tre saker.

Det första var vilken rolig och avslappnad människa man kan bli av att vara riktigt rik. Knappast en ny spaning, men under brunchen blev den konkret.

Det andra var hur billigt det är att vara rik. En släkting till de närvarande hade just blivit av med sin personalrabatt på Harrods efter att hennes vän sålt lyxvaruhuset till staten Qatar, en annan hade levt hyresfritt i 20 år i någon bekants våning i centrala London.

Det tredje var hur sansad den svenska överklassen är. Jag har aldrig hört talas om en svensk som beställt hamburgare för en halv miljon om året.

Men jag kanske umgås i fel kretsar.

Av: 

Susanna Kierkegaard

Publisert:

LÄS VIDARE

Jag pallar inte jogga med munskydd igen

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Storbritannien

London

Downton Abbey

Harrods

Oxford