Mejla

Ingvar Persson

Vi måste lära oss av skitåret 2020

Nästan allt de senaste 40 åren har varit fel

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Anders Tegnell.
Foto: LOTTE FERNVALL
Anders Tegnell.

Ett skitår. Så har 2020 kallats fler gånger än någon orkar räkna. Och det är verkligen sant. 2020 har varit ett riktigt skitår.

Visst, det har hänt fantastiska saker också. Människor har blivit förälskade, små människor har kommit till världen eller lärt sig gå. De flesta har upplevt stunder av lycka och ögonblick av insikt.

Till sist lyckades ju Degerfors IF också säkra en plats i Allsvenskan nästa år. Tro på det, som man säger i Värmland.

Men totalt sett finns det ändå bara ett ord att använda om 2020.

Skitår.

Vi kommer att komma ihåg 2020 för ångesten inför Folkhälsomyndighetens uppdatering

Vi kommer att komma ihåg 2020 för ångesten inför Folkhälsomyndighetens uppdatering av antalet döda. Vi kommer att minnas den för den sociala isoleringen och oron för våra anhöriga. För den skenande arbetslösheten och permitteringar som verkligen inte förtjänar att kallas "korttids".

2020 blev året när vi lyssnade till nödropen från vården, hyllade sjukhuspersonalen och blev helt fyrkantiga i ansiktet av alla videomöten. Året när fler än vanligt förlorade en vän, en älskad make eller maka eller en förälder.

Ibland sägs det att vi alltid kan lära oss av erfarenheter, också när de är smärtsamma. Om det är sant kan man fråga sig vad skitåret 2020 har att lära oss?

En hel del förmodligen. Att människans sätt att använda naturen och djuren innebär risker som vi kanske inte alltid är medvetna om. Att de globala värdekedjor som den moderna industrin är uppbygg kring är betydligt känsligare än vi kanske har förstått. Att distansarbete - på gott och ont - är ett alternativ till långa arbetsresor och själlösa kontor för många av oss.

Dessutom har vi lärt oss att nästan allt som varit politiska sanningar de senaste 30 eller 40 åren har varit fel.

Ungefär så länge har det politiska samtalet - inte bara i Sverige - dominerats av tanken att marknaden alltid har rätt. Att staten ska vara så liten som möjligt, skatten den lägsta tänkbara och privata marknadskrafter ska få så stor frihet det bara går.

På det sättet skulle också vi bli fria. Det har varit marknadsfundamentalismens budskap och politikens grundton.

Pandemin har visat att allt är fel

Sedan pandemin slog till i mars har verkligheten gång på gång visat att allt det där är fel. Tvärt om har nästan allt som gör 2020 till ett skitår handlat om att våra gemensamma institutioner borde ha varit bättre förberedda, starkare. Och det som trots allt fungerat har handlat om att samhället trots allt visat sig starkare än någon kunde ana.

Ta äldrevården som exempel. Redan när smittan började spridas visste experterna att den skulle drabba de sköraste hårdast. Och precis så blev det. Trots alla varningar tog sig viruset snabbt in på landets äldreboenden med katastrofala följder.

I efterhand vet vi en del om hur det gick till. Fackförbundet Kommunal presenterade i november en enkät som visar att boenden med en högre andel tillfälliga timvikarier och lägre bemanning också oftare drabbades av sjukdomen. Och frågan om bemanning handlar om samhällets styrka. När den verkligen behövdes fanns den helt enkelt inte.

Samma sak kan man säga om tillgången på skyddsutrustning. I våras, när alla som kunde tillverkade visir och vården skrek efter handsprit, gapade vi av förvåning över att det inte fanns några lager. Ingen hade förutsett att vårdutrustning skulle behövas, eller i vart fall inte att det kunde vara deras sak att hålla ett lager.

Hur kunde vi bli förvånade? Sanningen är ju att materialförsörjningen till vården på sina håll redan hade kollapsat. Försöken att göra upphandling till lägsta pris hade slutat i tomma hyllor, eller som i Stockholm i stödstrumpor för tusentals kronor paret. Varför skulle någon ha planerat för en regning dag mitt i den festen?

Foto: PONTUS ORRE

Å andra sidan finns det sådant som fungerat. I början av mars var jag med på Magdalena Anderssons första presskonferens om coronakrisen. Det rådde en underlig stämning i lokalen. På den tiden kändes de oroade och ogillande blickarna när någon hostade till eller klarade strupen ännu ovana.

Magdalena Andersson sa att det skulle bli illa. Som vi vet blev det mycket värre.

I mars var finansministerns prognos att stödet till företag som behövde permittera personal skulle kunna genomföras till i augusti. Det ansågs snabbt, riktigt snabbt.

Sedan tog sportlovet i Stockholm slut och viruset spred sig som en löpeld.
Två veckor efter den första presskonferensen låg en extra budget med förslaget om permitteringsstöd färdig på riksdagens bord. Samtidigt fick kommunerna mer pengar och staten tog över ansvaret för sjuklönen.

Den första ändringsbudgeten skulle följas av ytterligare elva. Sammantaget har den svenska staten lånat 220 miljarder kronor för att lindra pandemins effekter. Stödet till företagen och jobben har fått 130 miljarder, kommunerna 55 miljarder och ekonomisk trygghet för den enskilde ungefär 30.

Det är ekonomiska satsningar svensk politik aldrig har sett i fredstid.
Utan statens pengar och människors grundläggande tilltro till myndigheternas råd och restriktioner skulle 2020 ha varit ett ännu värre skitår.

Att det inte blivit så har egentligen bara en förklaring. Att det svenska samhället fortfarande är starkt. Att människor känner ett grundläggande ansvar för varandra och att offentliga institutioner som stat och kommuner fortfarande har muskler att använda när det verkligen behövs.

Vi behöver mer politik, inte mindre. Mer offentlig verksamhet, inte mindre. Och mer ansvarstagande för varandra, inte mindre.

Om vi kan komma ihåg det var kanske skitåret 2020 ändå inte helt förspillt.

Av: Ingvar Persson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.