ÅSIKT

Vi måste prata om Auschwitz

Foto: MACIEK NABRDALIK
Auschwitz
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag var i Auschwitz för några veckor sedan. Hela min redaktion åkte, och jag är tacksam att vi var tillsammans.

Jag hade inte tänkt skriva om det. Jag tänkte att det var ett viktigt studiebesök, bra och nyttigt i dessa tider av högerextremism.

Men nu har det blivit så här: jag kan inte komma runt det. Jag kan inte komma bort från det.

Och i morgon ska nazister marschera på gatorna i Göteborg.

Jag vet inte hur många böcker jag läst om förintelsen, hur många muséer jag besökt och hur många filmer jag sett. Men det var när jag kom till Auschwitz som jag på allvar rasade ner i avgrunden.

Blundade

När vi fick se bilder på barnen. Jag har egna barn. Jag blundade.

Men det som hemsöker mig, och där hjärnan och kroppen vägrar att förstå är Birkenau, det andra lägret. Det stora lägret.

Barack efter barack efter barack tills ögat inte kan se längre. Ugnarna som industrier.

Jag har jobbat inom statlig förvaltning. Jag har suttit på dragningar om stora infrastrukturprojekt. Jag drabbades av insikten av vad som krävs för att mörda över en miljon människor på en plats, inom loppet av ett par år.

Logistiken. Tankemödan. Flödena. Först kommer de här med tåget. Sen tar vi dem hit och sorterar. Sedan slaktar vi dem här. Sen bränner vi dem, för kropparna blir för många annars. Nazisterna dödade inte i plötsligt vredesmod. De dödade systematiskt och industriellt.

Och Auschwitz-Birkenau var ändå bara en del av förintelsens enorma maskineri - sammanlagt mördade nazisterna sex miljoner judar. Funktionsnedsatta, romer, homosexuella och motståndsmän och -kvinnor dödades också i regimens läger.

Ingen gräns

Det är detta. Den enorma ambitionen. ALLA judar ska dö.

Människan är kapabel till allt. Det finns ingen gräns. Detta är vad jag trodde mig redan veta men nu slutligen förstod.

I sitt klassiska verk Auschwitz och det moderna samhället argumenterar filosofen Zygmunt Bauman för att det är den moderna staten som gör mördande i den skalan möjlig. Att människor – även grupper av människor – dödar varandra i vrede eller vansinne är inget nytt. Men förintelsen, att utrota sex miljoner människor på ett par, tre år kräver ordning, byråkrati, kontroll, samarbete och kylig planering.

Bauman studerar baksidan av det vi kallar det moderna projektet. Hans fråga är vad det kan leda till i sin extrema form. Hur rationalitet och effektivitet har en baksida som stavas brist på personligt ansvar och moral.

Foto: MACIEK NABRDALIK
Auschwitz

En paradox

Jag brottas med Auschwitz och med mig själv. Vad betyder det vi såg?

Å ena sidan. Förintelsen måste få stå för sig. Den får inte relativiseras. Den liknar inget annat.

Å andra sidan, om vi inte kan se att dessa ugnar har med oss att göra så blir Auschwitz till slut bara en gravplats.

Detta är inga nya frågor, många har stångats med dem. Men besöket gör dem personliga. Jag landar i ett förhållningssätt som innebär att jag tar mig rätten att relatera till Auschwitz, att koppla det till idag.

Jag bottnar själv i en tro på jämlikhet. Min övertygelse är att det starka samhället kan bygga skyddsvallar mot förtvivlan, förnedring och desperation. Rätt konstruerat är det en garant för likhet inför lagen, och ett verktyg för rättvisa som ger utrymme för gemenskap. Men Zygmunt Bauman har rätt. Paradoxen finns där.

Nazister marscherar förbi synagogan

Det moderna samhället bygger på distans och en kylig blick. Det är ofta en fördel: likhet inför lagen ska inte bygga på välvilja, utan på rättigheter. Men i detta mellanrum finns också frön till avhumanisering.

Hur vi väljer att tänka kring förintelse är upp till var och en och jag kan inte tala för någon annan. Men när polischefen i Göteborg sa att lagen måste tolkas så att nazister får marschera nära en synagoga på jom kippur så finns det en stumhet i systemen som är farlig.

När malande byråkratiska kvarnar leder till självmord hos unga pojkar så har vi gått för långt i vår kyliga blick. När de svagaste i vårt samhälle, funktionshindrade barn, inte får hjälp i en tid av överflöd är det dags att fundera.

Får man använda Auschwitz så? Jag vet inte.

Mattias skulle sorterats bort

I dagarna publicerar Aftonbladet och SvD en granskning av den svenska nazismen som växer i styrka, kopplad till de rörelser av främlingshat som växer sig allt starkare.

Journalisten Mattias Irving skrev häromdagen en text om antinazism utifrån sin egen kristna humanism. Han har en kropp som skulle sorterats bort av nazisterna, med 25% hörsel, missbildad ryggrad och nacke och nedsatt syn. Irving skriver om den ”stillsamma kraft som bor i den barlagda och oförmedlade mänsklighet som vi alla delar, och som nazismen förkastar”.

Min generation har växt upp med berättelser och vittnesmål från överlevarna. De är moraliska ankare, röster som inte låter oss komma undan. Jag tänker på det Hédi Fried skrev i Dagens Nyheter förra veckan, apropå polisens beslut: ”finns det inte judar, muslimer, homosexuella eller lätt handikappade i deras kår”? Det är ett krav att vi ser bortom systemet.

Snart är dessa röster borta. Att orka fortsätta fylla mellanrummen i våra starka samhällen med mänsklighet är det vi andra sedan måste klara på egen hand.

Det här är förintelsen 00:37