ÅSIKT

Liberalernas SD-falang ritar om partilandskapet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Peter Wixtröm
LEDARE

Jan Björklund är Sveriges Frank Underwood, den kallhamrade presidenten i Netflix-serien ”House of cards”.

Detta slår Joakim Broman, ledarskribent på Liberala nyhetsbyrån, fast i en text som publicerats på Timbros webbtidning Smedjan.

Vad är det den liberale partiledaren ställt till med som gör honom till landets motsvarighet till Underwood? Har han mutat någon? Försökt sätta dit någon annan för ett brott han själv begått? Tubbat vittnen? Gjort sig skyldig till bedrägeribrott? Knuffat någon framför ett tåg? Lämnat någon dö i ett garage?

Nej, Björklunds brott är tydligen att han är en krass maktspelare. Broman hävdar att partiledarens motstånd mot att sätta sig i en regering vars existens är helt avhängigt Sverigedemokraternas humör inte beror på några principer. Det är värnandet om det egna partiets väljarstöd och fortsatta politiska inflytande som styr Björklund.

Så kanske det är, men är det egentligen en dålig sak?

I dag består Liberalernas riksdagsgrupp av 20 personer som verkar fullt upptagna med att bråka med varandra och läcka till olika medier. Jämför det med läget i Centerpartiet, där partistyrelsen och riksdagsgruppen i måndags tog beslut om att man är beredda att släppa fram Stefan Löfven som statsminister, men att Annie Lööf kunde presentera det som en nyhet på tisdagens eftermiddag.

Nåväl, en falang inom Liberalerna tycks vara mycket intresserad av att stoppa Löfvens statsministerförsök och i stället lotsa fram Ulf Kristersson. Gemensamt för partiets 20 ledamöter är att ingen vill riskera ett extra val eftersom ingen av dem vill tillbaka till en samhällslärartjänst i Lerum eller Örebro. Och de vet samtidigt, hela bunten, att det inte finns något parti som de liberala väljarna ogillar så mycket som Sverigedemokraterna.

Det är nu inte så konstigt. SD är ett parti med så snäv syn på svenskhet att det är nära på omöjligt att upptas i den nationella gemenskapen. Det är ett parti som vill tukta fria medier, kringskära civilsamhällets självständighet, ställa polisväsendet i partiets tjänst och som vill tvinga föreningsliv och utbildningsväsende att främja deras politiska uppfattning. Det är ett parti som lovat sina väljare att rulla tillbaka årtionden av progressiva och liberala landvinningar som Liberalerna stått bakom. Jan Björklunds väljare begriper helt enkelt att det inte går att bygga en liberal samhällsordning på ett fundament som Jimmie Åkesson får gjuta.

De liberala antipartierna mot SD går att jämföra med hur moderatväljarna ser på saken. Här har man svårare för både Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna än man har för Sverigedemokraterna.

Detta sakförhållande illustrerar att synen på SD – och egentligen hela regeringsfrågan – tagit kärnkraftens roll för de svenskar som röstar på mittenhögerpartier. Det går helt enkelt en skiljelinje mellan dem som tycker att SD är ett konservativt parti som råkar vara rasistiskt och dem som ser den parlamentariska grenen av ett samhällsgift. I någon mening handlar alltihop om vilket sorts Sverige man vill ha nu och i framtiden. Det är, för att parafrasera Torbjörn Fälldin, en moralisk fråga.

Men det handlar förstås också egenintresse. Om det till slut blir så att Liberalernas SD-falang går vinnande ur den interna striden, får Björklund avsatt och tillsammans med Centerpartiet ansluter till Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors karnevalståg med destination Rosenbad är socialliberalismen utplånad ur det svenska politiska landskapet.

Förlorarna skulle förstås vara väljarna. Hos många av dem lever idén om en social liberalism, och vilket parti finns det kvar då att rösta på 2022? Miljöpartiet?

Intrigerna i Liberalerna kan på allvar förändra landets politiska landskap och, även om det inte blir nyval, innebära att partiet nu gör sin sista mandatperiod i riksdagen.