Mejla

Katrine Marçal

Väljarna kan straffa SD för det här kaoset

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: TT
Att i några minuter få leka stora killen och spela med förtroendet för hela det svenska politiska systemet var viktigare för Mattias Karlsson än att hålla sina löften till Sveriges pensionärer, vården och arbetslösa. Det kan han straffas för.

Den 23 april 2012 blev Mark Rutte tvungen att åka till drottning Beatrix och lämna in sin avskedsansökan som premiär­minister. Det främlingsfientliga och ­islamofoba populistpartiet hade stoppat hans budget. Nederländerna gick in i politiskt kaos.

Geert Wilders rasistiska parti PVV vädrade framgång.

Partiet hade växt så det dundrade de senaste åren.

Självklart skulle de bli de stora ­vinnarna i extra valet.

Men Geert Wilders hade hybris.

När extra valet kom fem månader ­senare rasade partiet från 24 till 15 ledamöter i parlamentet. Holland straffade Geert Wilders för att ha kastat in landet i regeringskris. ”Tar du sönder det, får du betala för det” som en holländsk stats­vetare uttryckte saken.

Mark Rutte vann valet och bildade ny regering.

Detta innebar dock inte att det var slut med budgetkriser, de har snarast blivit något av en årlig tradition

i Nederländerna.

Om än inte så här dramatiska.

Extra valet 2012 blev i alla fall ett ögonblick när Europa såg att nej, det finns ingen naturlag som säger att främlingsfientliga partier bara kommer att öka och öka oavsett vad de gör.

Det finns gränser gällande ansvarslöst agerande som faktiskt också gäller dem.

Jag påminner inte om Nederländerna 2012 för att säga att samma sak kommer att ske i Sverige om vi går till extra val

i mars. Jag vet inte vad som kommer att ske i Sverige.

Jag tar upp det för att säga att analysen vi har hört de senaste ­dagarna att Sverige­demokraterna automatiskt gynnas av politiskt kaos (för det gjorde ­Hitler?) har mycket ­övrigt att önska.

Den faktor, som i oktober såg ut som ett bevis för att Stefan Löfven ­besatt den i politiken högst åtråvärda kvaliteten av tur i oturen, ser ut att ha blivit hans ­regerings fall.

Det var veckans ironi.

När Jimmie Åkesson i oktober meddelade att han skulle sjukskrivas förändrade det den politiska spelplanen.

Men inte på det sätt som många av oss trodde.

Partiet togs i stället snabbt över av den mer radikale Mattias Karlsson. Mannen som fram till dess främst varit känd för svenska folket för sitt uttalande om att Zlatan inte var svensk.

Som om svensk fotboll inte hade problem nog.

Det blev denne Mattias Karlsson som utlöste regeringskris i Sverige. Det var hans agerande som orsakade internationella skämt om att det tydligen var Nordeuropa som hotade den politiska stabiliteten i EU.

Inte Sydeuropa.

Ja, Sverige tycktes ha blivit Italien. Dessutom utan någon av de positiva ­sidoeffekterna.

Som förmågan att bära solglasögon inomhus.

Våra folkvaldas beteende de senaste dagarna (jag tänker inte nämna några namn) får en att vilja slå ut med händerna och avfärda hela bunten med ett: ”inte min cirkus, inte mina apor” som man säger i Polen.

Att kalla det hela för sandlåda är ett hån mot alla Sveriges hårt arbetande treåringar. Det enda exempel på mer omoget beteende jag hittat i veckans nyhetsflöde var Nordkoreas hot om att beskjuta Sydkoreas julgran med artillerield.

Och då var detta ändå veckan när Vladimir Putin höll sitt årliga jättetal.

Stefan Löfven gjorde rätt som meddelade att han ämnar utlysa extraval. Det fanns nästan ingen annan väg fram. Ingvar Persson citerade här i Afton­bladet Richard Sandler:

”Det är bättre att denna regering ­faller, än att regeringsmakten förfaller”.

Och det är sant.

Inte heller ligger Socialdemokraterna som parti nödvändigtvis illa till ­inför ett extra val. Kristdemokraterna kan mycket väl åka ur riksdagen och Folkpartiet går till val med samma ledning som i katastrofvalet i september.

I Moderaterna har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lämnat efter sig ett stort hål. Den bitterhet som partiet

har uppvisat sedan det förlorade ­regeringsmakten (till en före detta svetsare!) kommer inte kunna kompensera för att de inte har utvecklat några nya politiska idéer.

Frågan är dessutom om de som röstade på Sverigedemokraterna i september verkligen vill se det destruktiva sparka-åt-alla-håll-vi-skiter-i-allt som Mattias Karlsson har gjort partiet till.

Förre statsminister Göran Persson hade rätt i sin analys i Expressen;

”Även om jag inte har mycket till övers för Jimmie Åkesson, så måste man ändå erkänna att dom har agerat skickligt under hans ordförandeskap, strategiskt skickligt. Och det här var ­inte strategiskt skickligt.”

Låt oss inte heller glömma att SD nu röstade för en budget som gick tvärt­emot alla deras löften till pensionärer, vården och till arbetslösa. Hela val­rörelsen talade Sverigedemokraterna om sänkt skatt för pensionärer och mer pengar till äldreomsorgen.

Uppenbarligen var det inte värt ett skit.

Att i några minuter få leka stora ­killen och spela med förtroendet för hela det svenska ­politiska systemet var viktigare för Mattias Karlsson.

Vi får se vad svenska folket tycker om det.

Politiken har inga natur­lagar.

Nederländerna ligger kanske inte så långt bort som vi tror.

Det är värt att tänka på.

avKatrine Marçal

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM