ÅSIKT

Aftonbladets lojalitet gäller krisens utsatta

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Skillnaden mellan oss och den borgerliga storstadspressen

Krisens ansikten Sten Andersson, Andreas Nilsson, Ingrid Svensson, Johanna Nilsson, Linus Lundahl, Karolin Larsén, Jonas Torstensson, Robert Tomazic, Filippa Jakobsson, Cecilia Petersson, Maria Fors, Lars Waldenström, Tove Husevåg, Gunnar Danielsson, Stefan Öberg, Carina Ljunghaga, Ann-Britt Jonsson, Lotta Astner, Erik Siggstedt, Helena Elfstrand, Johan Stefansson, ­Linda Gavell, Thomas Olsson, Stig Andersson. Dessa fantastiska människor ställde upp i Aftonbladet och berättade om hur krisen har drabbat dem.

5 APRIL 2009. Nyligen publicerade Newsmill, från Bonnierssfären, häftig kritik mot Aftonbladet, främst ledarsidan: styrd av LO-ledningen. Attacken följdes upp av ­reklambladet Resumé, ägd av Bonniers. ­Expressen, Bonniers, instämde. Och i fredags skrev Barbro Hedvall en klent genom­tänkt krönika om ”facket som redaktör”. Avsändare: Dagens Nyheters ledar­sida, Bonniers.

Den komiskt bedövande samstämmig­heten bör ha generat den nuvarande ägar­familjen, som jag känner som seriöst ­liberal. Annars har Bonniers ofta styrt och ställt med tidningsledare, avskedat och kommenderat fram lämpliga åsikter. Ett hav av biografier, essäer, avhandlingar ­duger som vittnen.

Anders Gerdin är däremot enda argumentet för Bonnier-husens redaktörskollektiv. Gerdin var en strålande tidnings­makare men han besatt, i likhet med många andra av sin sort, en svart inbyggd eller inlärd misstänksamhet mot politik. Enligt ­honom något som uteslutande bedrivs av socialdemokrater och fack, aldrig från ­höger.

Att befria sig från politiskt inflytande blev därför att ”avsossefiera” och ­gärna ­bereda utrymme för krönikörer från avgrunds­högern. Utrymmet för den ­radikala vänstern har förblivit lika brett som det alltid varit under LO:s tid som ägare. Av storstadstidningarna är Aftonbladet därmed ojämförligt mest öppen för mångfald i åsikter och perspektiv.

Ingen annan tidning har ens närmat sig Aftonbladets intensitet och hårdhet i granskningen av den egna ägaren. Om någon facklig ledare stönat, kan det kallas mänskligt. Någon betydelse för tidningens inriktning och personalpolitik har gnället aldrig fått. Gårdagens, för arbetarrörelsen, katastrofala opinionsmätning måste leda till skärpt kritik mot ett alltför svagt ledarskap och framför allt mot oförmågan att bygga ett trovärdigt alternativ till den högerregering som kapitulerar inför den väntade massarbetslösheten.

Jag ringde till en före detta chefredaktör, Gunnar Fredriksson, för att tillfälligt lämna dagsaktualiteterna. Vi ­jämförde ­erfarenheter från en oändligt lång tid med LO som tidningsägare. För klarhetens skull: när Gunnar utsågs till chefredaktör för Aftonbladet var han inte facklig ombudsman utan filosof från Lund. Gunnar Fredriksson erinrar sig ett vagt och indirekt framfört missnöje mot en knarkliberal ledare från 70-talet. Däremot rådde absolut tystnad när Aftonbladet tidigt krävde slut på kollektivanslutningen av LO-medlemmar till socialdemokratin. Någon gång muttrade tidningens ­direktör Bertil Nilsson missnöjt över ­ledarsidans kritiska granskning av reklamen. Annars frid, och det under perioder då Aftonbladet ensamt bar upp den tunga kritiken av

USA:s krig i Vietnam och var ett givet centrum för den radikala samhällskritik som följde med 1968.

LO utsåg 1971 med suveränt oförstånd, och direkt från det egna huset, Gösta Sandberg till chefredaktör, Han blev känd för ett klumpigt politiskt ingripande mot en text på kultursidan, annars satt han mest instängd på sitt rum.

Arne Geijer framförde en enda synpunkt när han mötte ledar­sidan och ­ibland Karl Vennberg: Fakta ska vara rätt. Bertil Jonsson brukade säga åt oss: Satsa på klasskamp, civiliserad och i organiserade former förstås. Jonsson var ju LO- ledare. Vi småfnissade, i stället för inse hur rätt han hade. Han pekade på själva brytpunkten mellan den borgerliga storstadspressen och Aftonbladet; den handlar om lojaliteterna.

Dagens Nyheter kan gudsnådeligt klappa LO-förbund på huvudet om de förordar lönesänkningar eller rekommenderar ett kärnkraftverk i varje kvarter. Annars förakt och arbetsgivaranpassning. Expressen har i decennier förföljt facket enligt mottot: Den enskilde arbetaren är sund och fin men när han eller hon organiserar sig, då går det åt helvete. Mot ­detta kan man till exempel ställa en klassisk ­Aftonbladet-hållning: veckans tunga reportage om ”Krisens vinnare och förlorare”. Solidaritet med de utsatta och kritik mot den ekonomiska överklassen. Som i något fall blivit proppmätt med LO-ledningens bistånd.

Aftonbladet erbjuder, i sina bästa stunder, en alternativ offentlighet och andra perspektiv än de borgerligt dominerade. Jag kan inte påminna mig att vi behövt ­order från LO för den sakens skull.