ÅSIKT

Att vara liberal är att vara alfahane

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Aida Hadzialic kallade till presskonferens i Rosenbad lördag 13 augusti 2016 och berättade att hon avgår efter att hon gripits för rattfylla.
LEDARE

När Aida Hadzialic (S) avgick som gymnasie- och kunskapsminister för någon vecka sedan hyllades hon för utspelen mot identitetspolitik. En del menade att det bästa som Hadzialic gjorde var att hon markerade mot att svensk vänster ”bara” pratar om bögar, flator och hudfärg. I stället för klass.

Så vad är då identitetspolitik?

Det beror på vem du frågar. Förenklat handlar det om att personliga erfarenheter ska få mer utrymme i politiken.

Kvinnor har andra erfarenheter än män, vi med svart hår upplever arbetsmarknaden på ett annat sätt än om vi haft blont hår, städerskan har en annan utsiktspunkt än revisorn.

Och så vidare.

Det mest provocerande med identitetspolitiken är det potentiella maktskiftet – att vita heterosexuella män från medelklassen inte sitter på hela sanningen. Och att de erfarenheter exempelvis politiker bär med sig även färgar vilka beslut de tar.

Detta ogillas av liberaler eftersom de inte gillar politiska analyser som bygger på kollektiva identiteter som klass eller kön.

Dagens Nyheter har till och med en särskilt ledar­skribent, Erik Helmerson, avdelad för att mota Olle i grind.

Var och varannan text han skriver på DN:s ledarsida har handlat om identitetspolitik. Han erkänner i princip inte de strukturer som gör att hudfärg och kön begränsar människor och han protesterar vältaligt när någon försöker göra politik av dem.

Men i helgen hände något som kanske tyder på att allt är förlåtet. I lördags skrev Erik Helmerson en ledartext där han kommer ut som ”pappafeminist”. Uttrycket myntades av skribenten Ida Ölmedal i Expressen kultur, där hon kritiserade män som blir feminister först när de får döttrar.

Visst, ju fler som blir feminister desto bättre. Men något skaver med pappafeministerna, de är identitetspolitikens alfahannar.

De beskyddar ”sina” kvinnor i en grym och hård värld, en mansroll lika gammal som ­själva könsmaktsordningen.

Och de glider förbi maktanalysen. För feminism handlar även om att män ska flytta på sig för att släppa fram kvinnor. Den handlar om ekonomi och radikala politiska förändringar av vårt samhälle.

Pappafeminismen handlar om – pappor.

Helmerson menar att han och andra män inte brytt sig om feminism tidigare eftersom det är ”lättare att till fullo uppmärksamma och förstå ett problem ju närmare det kommer en själv.”

Det är de personliga erfarenheterna av att vara pappa till döttrar som avgör – alltså själva definitionen av identitetspolitik.

Att Erik Helmerson fått nya erfarenheter är bra, det berikar både honom och debatten. Och pappafeministerna kan spela en viktig roll.

Men då krävs att de höjer blicken från det egna middagsbordet.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

ARTIKELN HANDLAR OM