ÅSIKT

Skulle du tacka nej till 2,4 miljoner kronor?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Ta min arbetsplats som exempel. Om en vanlig tjänsteman fått en lönehöjning på 5 000–10 000 kronor i månaden på tio år, har direktionen fått 50 000–100 000 kronor mer i månaden.

Ungefär så.

Det är inget unikt. Så ser det ut. Chefer, riktigt höga chefer, värderas allt högre av aktie­ägarna. Vissa direktörer tjänar 46 gånger mer än sina anställda industriarbetare.

Och vi tjänstemän värderas högre än arbetare. På 15 år har lönegapet fördubblats och i snitt tjänar en tjänsteman 9 700 kronor mer i månaden än en arbetare.

Och kvinnor tjänar generellt 14 procent mindre än män.

Och arbetslösa och sjuka ­saknar nästan helt värde numer. Trots att de kanske betalat in hundratusentals kronor i det snillrika försäkringssystem som kallas skatt så sinar återbetalningen snabbt i en nödsituation.

■ ■ ■

Så ser klasstrappan ut i praktiken. De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare, däremellan hankar vi i arbetar- och medelklassen oss fram och är rosenrasande över bonusar, jätte­löner och girigheten i toppen.

Vi hycklar.

Kanske inte på den monumentala nivå som förre toppsossen Anders Sundström, han som blev styrelseproffs och omedelbart glömde allting som arbetarrörelsen står för. Han tog glatt emot en löneökning på 74 procent, till 2,4 friska ­miljoner.

Om en före detta moderat gjort samma sak hade det inte varit hälften så äckligt, det vore inte hyckleri, det vore ideologi. Men Sundström är en skam för partiets tanke om jämställdhet och solidaritet.

Det hade inte vänt sig i magen om Sundström nöjd sig med, säg, 25 ­procent? 30 procent? Att nuförtiden begära moralisk resning av grå Ingvar Carlsson–kaliber är passerat. Världen är tillsvidare sjuk, det är bara att leva i den.

■ ■ ■

Skulle du tacka nej till 2,4 miljoner kronor? Alla andra ­berikar sig ju! Ingen kommer att tacka dig om du avböjer. Ingen kommer ens veta att du tackade nej. Så? Du kan ju göra massa gott för pengarna, dessutom.

Jag hade tagit pengarna.

Vi är alla drabbade av ekonomismen. Vi är giriga, nedsmittade av den nyliberala tidsanda som även drabbat storhycklare som Göran Persson, Pär Nuder och Sundström, som i sin tur sprider smittan vidare.

Vi tackar inte nej till personliga förmåner. Det är orimligt att ställa sådana krav på en ­enskild människa. Vi är inte Gandhi. Skulle du sänka din lön med 2 000 kronor och ge pengarna till din kvinnliga kollega som gör exakt samma arbete, så att ni därmed hamnade på ­samma lön?

Gör det då. Klicka inte ”gilla” på ett Facebook-upprop för ­höjda kvinnolöner. Det är billig solidaritet, privatiserad solidaritet, ett dysfunktionellt all­mosesamhälle.

■ ■ ■

Klyftorna har ökat rekordsnabbt i Sverige när klassisk fördelningspolitik slopats liksom arvs-, gåvo-, förmögenhets- och fastighetsskatten medan medelklassen mutats till medlöperi med jobbskatteavdrag.

Vi ville ju bara ha lite, lite mer.

Girighet har förgiftat samhällskroppen, det är en folksjukdom. Det är inte vårt fel att vi smittats men inte blir vi friska av att lägga en hundring i tiggarens kopp. Det krävs ­betydligt starkare medicin för att ­rika ska ge till de fattiga. Ett brett spektrum skatteanti­biotika.

avFredrik Virtanen

ARTIKELN HANDLAR OM