Ledare

Högervågen slutade med Esbjörns hus

Magdalena Andersson får inte göra om högerns misstag

Av: 

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LEDARE

Olof Ehrenkrona var säker på sin sak, han upprepade den flera gånger.

– Det vi ser nu är högerns 1968.

Journalisten Torbjörn Nilsson, då på Expressen, ställde frågorna.

Året var 2017.

Ehrenkrona har varit Moderaternas chefsideolog sedan urminnes, en bra temperaturmätare på stämningen i partiet. I dag återfinns han oftast på Twitter, knappt urskiljbar i den flod av moderat ilska som väller fram över Annie Lööf, Miljöpartiet och Sveriges coronastrategi.

Men 2017 hade han något unikt att säga.

– Det vi ser nu är högerns 1968.

Han menade flera saker. De interna striderna inom högern 2017 påminde om bråken inom vänstern under vänstervågen 1968. Men även känslan av att vår tid är nu.

Jag tror han fångade något.

2016 hade Donald Trump blivit vald till USA:s president och Brexitomröstningen vunnits av nationalistiska krafter. Över hela Europa dominerades det politiska samtalet av flyktingkrisen och högerpopulisterna såg ut att gå segrande fram.

Jag tror det var där och då som Moderaterna formade sin nya politiska strategi – if you can't beat them, join them.

Om du inte kan besegra dem, samarbeta med dem.

Men 1968 fick Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna, 2018 samlade Moderaterna inte ens 20.

Högerns 1968 kom av sig. Utanför Sverige fortsatte högervågen men här blev Moderaterna allt mer inåtvända och bittra.

Även Ebba Busch hoppade snabbt på samma tåg, nu senast följd av Nyamko Sabuni.

Delvis handlar det om hantverket.

Ulf Kristersson misslyckades med att inta Rosenbad 2018 trots att 60 procent av riksdagen är höger. Han lurade Centerpartiet med löftet att bara försöka bilda regering med stöd av SD om "himlen föll ner". Han anklagade sina motståndare för "brunmålning" men gjorde sedan exakt vad de kritiserat honom för.

Och han lurade förintelseöverlevaren Hedi Fried inför öppen ridå.

Den som idag skakar hand med Moderaterna gör nog klokt i att räkna fingrarna efteråt.

Men delvis handlar det om politikens innehåll. Moderaterna har inte förnyat sin politik för ekonomin, jobben, sjukvården, skolan eller äldreomsorgen sedan 2006. En röst på Ulf Kristersson 2022 blir en röst på ytterligare ett jobbskatteavdrag, ännu fler avregleringar samt ytterligare vinstuttag ur välfärden av "entreprenörer" som ofta själva har en nära koppling till Moderata samlingspartiet.

Alltså precis den politik svenska folket röstade bort 2014.

Kristdemokraterna har följt ungefär samma strategi. De höjer tonläget men säger allt mindre i sak. Dessutom framstår de som helt tondöva inför omvärlden. Det blev – oavsiktligt – övertydligt denna helg.

Just nu har Kristdemokraterna riksting, alltså kongress, i Norrköping. Men vad handlar löpsedlarna i tidningarna om?

Jo, Esbjörns hus.

Igen.

Denna gång har Esbjörn, 81, via ett nytt ombud överklagat den förlikning som gjordes innan den tidigare inställda rättegången.

Juridiskt börjar nog energin i detta ta slut, men återigen inställer sig frågan: hur kunde Ebba Busch låta nästan hela mandatperioden för oppositionen handla om en privat hustvist?

Jag förstår att hon anser sig ha rätt och lagen är lika för alla. I rättsalen kan hon nog vinna, men vad tänker åskådarna till detta drama?

Kampen mellan David och Goliat vanns i slutändan faktiskt inte av Goliat. Och KD hade tvåsiffrigt opinionsstöd i maj 2019, idag kvalpar de kring fyra procent.

Enbart högerns prestigeprojekt Bulletin har fått sämre medialt utfall denna mandatperiod.

Är det nu högervågen ebbar ut?

Olof Ehrenkrona hade nog rätt för fyra år sedan. Vi var på väg in i högerns 1968. Men de slarvade bort möjligheterna genom att fundera mer på Sverigedemokraternas opinionssiffror än sin egen politik och drömmarna drunknade i regeringsfrågans kvicksand.

Erfarenheten bör lysa i eldskrift över Magdalena Anderssons förhandlingar inför nästa regeringsbildning.

Riv av plåstret kring formfrågorna nu. Ritsch!

Socialdemokraterna bör göra en uppgörelse med Vänsterpartiet som båda partier på riktigt känner sig nöjda med. Målet bör bli att börja hitta former så att Magdalena Andersson, om väljarna vill, ska kunna regera hela nästa mandatperiod.

Detaljerna kan man hamra ut senare men kvicksanden - bristen på förtroende - måste bort. Annars är det bara en tidsfråga innan allt brakar igen.

Det handlar inte om att S, MP, C och V ska bilda en gemensam regering eller lägga fram en gemensam budget, men alla fyra partier måste känna sig bekväma och kunna förklara det som händer inför sina väljare.

När Annie Lööf i veckan meddelade att Centerpartiet släpper fram Magdalena Andersson, väl medveten om att S kommer att förhandla med V, klev man förbi en viktig milstolpe. Och när Magdalena Andersson, som första åtgärd efter att hon fått talmannens uppdrag, meddelade att hon nu ringer Nooshi Dadgostar passerades ännu en.

Om det går vägen vet vi inte, motsättningarna mellan riksdagens anständiga partier är både svåra och högst verkliga.

Att svälja prestige är inte roligt, men alternativet är värre.

För handen på hjärtat, om Ulf Kristersson skulle ta makten, är det någon som längre tror på att Jimmie Åkesson inte skulle bli justitieminister?

Själva Rikstinget inleddes i fredags med att Ebba Busch på bästa sändningstid skällde ut Sveriges Radios programledare för att de ens hade mage att ställa frågor om hennes husaffär.

På nätet fullkomligt skriker partiets stödtrupper ut sina hyllningar till partiledaren. Bra, på dem bara!

Utgångsläget för de rödgröna och Centern kunde trots allt vara sämre.

Publisert:

LÄS VIDARE

”Magda” bör erbjuda V ett novemberavtal

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Magdalena Andersson

Ulf Kristersson

Donald Trump

Ebba Busch

Nyamko Sabuni

Nooshi Dadgostar

Annie Lööf