Mejla

Karin Pettersson

Löfvens sossar är för hopplösa

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

17 FEBRUARI 2015. FINANSPOLITIK.

Vågor av hat sköljer över Europa.

Hur ska vi möta detta mörker?

Just nu förs en diskussion som ofta stannar i det lilla. Vem som bör fördöma vad. Vad som kan krävas av olika grupper. Det talas om övervakningskameror och register.

Intressanta frågor och inte alls oviktiga.

Men vi behöver nu mer är någonsin även ett annat samtal.

På 1930-talet drabbade den ekonomiska krisen Europa som en slägga. Massarbetslösheten och hopplöshet i Tyskland var grogrunden för den växande nazismen.

Rädslan för social oro ledde till att Per Albin Hanssons minoritetsregering i början av 1930-talet kohandlade med Bondeförbundet, dagens Centerparti. Under högljudda protester från högern skapades en alternativ ekonomisk politik. Arbetslösheten skulle bekämpas. Kraftiga stimulanser sattes in. I utbyte fick Bonde­förbundet jordbrukssubventioner.

Det hela fick kosta.

I Sverige växte sig aldrig fascismen stark. Till del för att socialdemokratin förmådde leverera både jobb och hopp om livet.

Man botar inte fascister med finanspolitik. Men kontrasten mellan den oro många människor i Sverige känner och de svar politikerna ger blir allt större.

Det glappet måste minska.

Sverige har i dag runt åtta procents arbetslöshet. Många av dessa 400 000 personer är ungdomar och utrikes födda. Vad gör det med ett samhälle när grupper under lång tid står utanför? Och när det upplevs som att socialdemokratin inte för deras talan?

När utbildningssystem levererar allt större klyftor, när vägar och järnvägar aldrig repareras eller byggs ut, när bostadsbristen blockerar möjligheterna för ekonomisk utveckling?

Något har gått sönder i Sverige, och det är framför allt tron på att det går att föra socialdemokratisk reformpolitik.

”För 50 år sedan hade människor i Europa ett levande minne av vad fascism faktiskt kan leda till, något vi nu verkar ha glömt”, skrev den brittiske historieprofessorn Mark Mazover i Financial Times nyligen. I texten efterfrågas en ekonomisk politik i Europa som bottnar i en historisk förståelse och social analys av effekterna av

dagens åtstramningspolitik.

Som historikern Tony Judt noterade i mästerverket ”Postwar”: Den massiva Marshallhjälp som USA gav Europa efter andra världskriget var visserligen ekonomisk.

Men krisen den avvärjde var politisk. Syftet var att förhindra att Europa i krisen efter kriget återföll i fascism och totalitarism.

Sverige kan just nu låna pengar i stort sett gratis. Enligt internationella valutafonden IMF tjänar rika länder med stort efterfrågebortfall och självständig centralbank på att göra stora infrastrukturinvesteringar.

De betalar helt enkelt sig själva.

För ett par dagar sedan efterlyste Kjell-Olof Feldt, tidigare socialdemokratisk finansminister, en omläggning av finanspolitiken och kraftfulla offentliga investeringar. Han argumenterade också för att regeringen genom decemberöverenskommelsen skaffat sig handlingsutrymme för just detta.

Det har han alldeles rätt i.

I går signalerade finansminister Magdalena Andersson i Dagens Industri att hon kan vara på väg att lägga om politiken i mer expansiv riktning. Det är i så fall mer än välkommet.

Samtidigt är det viktigt att förstå att det just nu inte räcker att göra lite.

I vårt samhälle växer oron. Grupper ställs mot varandra.

För att bryta den utvecklingen krävs mer än ett slopat överskottsmål eller någon extra miljard till skolan. Nu behövs hopp om framtiden, och för det krävs politik som vågar satsa och liksom den på 1930-talet bottnar i en självständig analys.

Sverige är ett rikt land. Vi har möjlig­heten att göra andra val.

Nu krävs mod och ledarskap att utnyttja den friheten.

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.