ÅSIKT

Reinfeldt förlorade valet förra veckan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Butter Statsminister Fredrik Reinfeldt har en del att fundera på inför valet nästa år.
LEDARE

Okej, sådant här får man egentligen inte skriva. Minns hur det gick för statsvetarprofessorn Sören Holmberg. ”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt” sa Holmberg hösten 2007.

Det är sex år sedan och Reinfeldt är fortfarande statsminister. Den som sitter kvar med dumstruten är Sören Holmberg, vars myndiga auktoritet aldrig riktigt repat sig.

■ ■ ■

Men jag tar risken och säger det ändå: Alliansen förlorade valet förra veckan.

De politiska kontinentalplattorna flyttade sig, styrke­förhållanden försköts, tyngdpunkten i debatten förflyttades.

Det brukar ofta sägas att val inte kan vinnas, utan bara förloras av sittande regeringar. Och nu går det utför i rasande takt.

Bilden av Fredrik Reinfeldt som regeringsduglig krackelerade en gång för alla. Att Alliansen inte klarar att få igenom sin budget i riksdagen är förödande för en statsminister som byggt sitt löfte till väljarna på stabilitet och förtroende.

Samma vecka kom en undersökning som visar att sex av tio svenskar inte vill ha det femte jobbskatt­avdraget. Regeringens populärast reform, juvelen i Anders Borgs krona. Nej tack, sa svenska folket.

■ ■ ■

Men det värsta var trots allt något annat. Pisa-chocken.

Krisen i skolan är ett öppet sår. Det är också en fråga som är större än sig själv, eller oron för de egna ungarna. Hur Sverige sköter skolan är en symbol för vilket land vi vill vara, hur vi ser på oss själva. De sjunkande resultaten och ökande skolsegregationen blir ett plågsamt brott med vår självbild.

Nu är skolan ett nationellt trauma och landet Sverige lider av existentiell ångest. Vart ska vi? Vad är meningen? 

Den felande länken i debatten om skolan är det uteblivna politiska raseriet över de ökade skillnaderna mellan barn och barn. Kunskaperna sjunker för alla, men de med sämst förutsättningar rasar genom golvet. Det är barnen med föräldrar som inte väljer, det är barnen som blev kvar. De är ”collateral damage”, civila offer i skolvals- och friskolereformen och högern kunde inte bry sig mindre.

När det gäller skolan finns nu ett politiskt fönster. Från medborgarna skulle mycket accepteras i utbyte mot en trovärdig och ambitiös plan för höjd lärarstatus och ökad likvärdighet. Högre lärarlöner, riktade skattesänkningar, översyn av det fria skolvalet: allt är möjligt.

En fungerande regering hade agerat på nyheten, tagit något slags initiativ. Från Fredrik Reinfeldt hördes ingenting.

I går jämförde Expressens ledar­sida med Reinfeldts presskonferens efter hotet mot två tränare i hans favoritlag Djurgården. ”Jag står här för att jag älskar fotboll och idrott”, sa Reinfeldt då. När Pisa-­undersökningen kom var Reinfeldt helt tyst.

Det är faktiskt häpnadsväckande. Och ett tecken så gott som något på uppgiven­heten.

■ ■ ■

I stället lämnades till andra att kräva nationella kriskommissioner. En idé som är bra, men bara om den har ett tydligt mål:

skolan måste orka ställa höga krav på alla barn.

”Det är bara i kris – en faktisk eller upplevd – som verklig förändring är möjlig”, sa den nyliberala ekonomen Milton Friedman en gång. Det uttalandet citeras ofta, men mer intressant är vad han sa sen:

”När krisen inträffar, så beror lösningen på vilka idéer som då finns i samhällsdebatten.”

Just nu finns en längtan efter ett jämlikhetsprojekt och gemensamma lösningar.

Alliansen är slut. Reinfeldt har förlorat valet.

Nu återstår bara att slaget om framtiden vinns av någon annan.

Så nu hänger det på er, kära socialdemokrater. För jag vill så gärna slippa sitta där med dumstruten i september.

ARTIKELN HANDLAR OM