ÅSIKT

Inga nya löneförhandlingar

IF Metall avstår från nya förhandlingar. Nu måste regering och riksbank ta sitt ansvar.

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Stefan Löfvén, ordförande i IF Metall.

25 september 2008. Trots inflation och en oro för reallönerna beslöt IF Metalls avtalsråd i går att inte omförhandla avtalen för nästa år. Tjänstemännen i Unionen fattade i praktiken samma beslut redan förra veckan.

Ändå har lönerna ökat långsamt det senaste året, så långsamt att det tycks överraska Anders Borg. I den finansplan som presenterades i måndags skriver han ”oväntat lågt” om förra årets löneutveckling. Konjunkturinstitutets beräkningar från i våras pekar på 3,5 procent. Det är lägre än de senaste inflationssiffrorna.

Kristecken i industrin

Att de fackliga organisationerna trots det inte utnyttjar möjligheten till nya förhandlingar kan egentligen förklaras med en enda siffra: 6 500. Så många svenskar har varslats om uppsägning under augusti och september. Inte minst inom industrin syns kristecknen klart.

I går kom också andra undersökningar som bekräftar bilden. I en opinionsundersökning från Skop tror två av tre svenskar att arbetslösheten är på väg upp. Konjunkturinstitutets barometer talar om sämre tider för industri och privata tjänster, och om pessimistiska hushåll. I SEB:s företagarpanel har representanterna för handeln de dystraste framtidsutsikterna.

Läget för att kräva löneökningar är kort sagt inte så bra.

En tankeställare

Samtidigt innebär gårdagens besked från IF Metalls avtalsråd att ett återkommande tema i svensk samhällsdebatt borde kunna avfärdas. Den svenska avtalsordningen präglas inte av facklig övermakt eller oansvariga löneuppgörelser, en bild som företrädare för arbetsgivarna gärna sprider.

De fackliga organisationerna tar samhällsansvar, och resultatet är en lönebildning som inte hotar konkurrenskraft eller tillväxt.

Det borde fungera som tankeställare för en regering som urholkat trygghetssystemen och därmed skakar om förutsättningarna på arbetsmarknaden. Och för en Riksbank vars räntepolitik skadar ekonomin.

IP