ÅSIKT

Ernst Wigforss tal 1:a maj 1962

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: PER ERIK GUSTAVSSON
Ernst Wigforss

Det är socialdemokratin som demonstrerar 1 maj. Men ni har sett fanorna som fladdrat över tåget och ni ser dem samlade här. Varifrån kommer de? De flesta från fackföreningar. Och vi vet alla att det är detta förbund mellan lönarbetarnas fackliga organisationer och det politiska partiet, som har gett arbetarrörelsen så mycket av dess styrka. Men det är inte bara vi själva som vet det. Våra politiska motståndare vet det lika bra som vi och det är naturligt att de aldrig upphört att söka efter vägar att upplösa eller försvaga banden.

Demokrati har småningom blivit ett hedersord. Och nu brukar man det till angrepp mot fackföreningarna. De har ju medlemmar, som inte gillar socialdemokratins politik, som röstar med höger, folkparti, bondecenter eller kommunisterna. Är det då inte övergrepp mot dem, när föreningarnas pengar brukas till att bekosta socialdemokratiska valrörelser?

Det låter kanske inte oresonligt. Innan man gjort klart för sig att det betyder, att man vill ta ifrån fackföreningarna deras frihet att på den politiska vägen föra fram, vad de anser vara medlemmarnas rätt eller deras uppenbara intressen.

Det lönar sig inte att tala om dessa ting i allmänna ordalag eller utan praktiska exempel. Det fanns en tid, då arbetsgivarna ganska enväldigt bestämde på arbetsplatsen. Också hur många timmar man skulle arbeta. Hade det varit rimligt att hindra fackföreningarna från att demonstrera för lagstadgad 8-timmarsdag?

Men varken 8-timmarsdag eller annat kunde lönearbetarna få innan de fått rösträtt. Skulle fackföreningarna inte haft rätt att ge sitt stöd åt det parti eller de partier – liberalerna var också med – som krävde allmän rösträtt? Skulle det ha varit ett övergrepp, därför att det fanns enstaka medlemmar i fackföreningarna, som i likhet med den gamla högern ansåg den politiska demokratin vara samhällsvådlig?

De som ser faror i att fackföreningsrörelsen blandar sig i politiken, kan de inte se risken med en facklig rörelse, som bara vore riktad in på kamp mot arbetsgivarna utan hänsyn till följderna för samhället i övrigt? Man tycks glömma att fackföreningarna kommit till som kamporganisationer och alltjämt så förblir. Denna klasskamp är för fackföreningarna ett självklart faktum, inte bara när den tar sig uttryck i öppen strid, utan också under det kalla krig där man på båda sidor väger sina krafter, utsikterna till seger eller nederlag och slutligen föredrar en kompromiss.

Man borde inte vara blind för att när fackföreningarna kliver över gränserna till det politiska stridsfältet, betyder det också, att de får ta del av det ansvar för hela samhällets välfärd, som inget politiskt parti slipper undan att bära. Att elementet av kamp följer med är självklart, men det har heller aldrig saknats i den socialdemokratiska politiken, hur mycket ordet klasskamp än skjutits undan för att slutligen försvinna ur programmet.

Vi har inte upphört att tala om ett klassamhälle, att formulera vår strävan efter ett samhälle utan klasser. Och ända från läxorna i skolan har vi hört om strider mellan klasser och stånd i vårt lands historia. Inte minst om de lägre ståndens kamp mot adliga egendomsägares privilegier. Hur man ibland behövt en enväldig kung för att komma till rätta med stormännens övermakt.

Vi tror inte vi behöver en enväldig kung – sanningen att säga väl ingen kung alls – och vi behöver ingen allsmäktig stat, men väl en politisk makt, som är tillräckligt stark för att hindra rikedom och makt att samlas i ett fåtals hand. Som kan se till att både vår arbetskraft och våra andra tillgångar får full sysselsättning och att de brukas så, att de ger den bästa materiella grundvalen för vårt liv.

Ni har den senaste tiden hört många skäl för att en sådan ekonomisk utveckling främjas, om vi kommer med i en stor europeisk marknad. Var och en kan erkänna att skälen väger tungt. Men det betyder inte att vi utan vidare är med, när Amerikas fria marknad och dess välstånd ställes fram som mönster. Vi skulle inte vara nöjda med en europeisk marknad, där arbetslösheten fick lov att vara så hög, eller där storföretagens makt inte kunde begränsas på ett mera varaktigt och betryggande sätt.

Vi är alltså eniga om att vi vill ha stigande produktion för att ha så mycket som möjligt att dela. Inte bara sinsemellan utan också till främmande folk, som är mycket fattigare än vi. Och jag behöver väl inte tillägga att den rörelse, som talar mest om jämlikhet och som anser sig mer än andra bygga på solidaritet, borde vara främst när det gäller att visa solidaritet också utöver det egna landets gränser.

Det är denna idé om solidaritet och samarbete som bär upp arbetarrörelsens strävan efter samhällets omdaning. Men hotas inte denna strävan just av ivern att vinna en högre materiell levnadsstandard? Många av våra politiska motståndare bygger sina förhoppningar därpå. Fattigdom och nöd födde drömmarna om ett helt annorlunda beskaffat samhälle. Med välståndet håller utopierna på att dö bort. Oroliga röster i våra egna led frågar om det inte är sant. Och med ett lite otympligt ord talar man om ”förborgerligande”.

Jag ska inte göra frågan enklare än den är. Men hade varje höjning av arbetarklassens levnadsstandard betytt en fara, så skulle arbetarrörelsen ända från början av sin reformistiska bana ha hållit på med att underminera grundvalen för sina egna förhoppningar om ett mera solidariskt samhälle.

Men vem vet inte att tillfredsställelse med vad man vunnit, kanske snabbare än man vågat hoppas, kan föda en förnöjsamhet, som åtminstone till en tid dämpar ivern för idéerna om ett mera jämlikt och solidariskt samhälle?

Men det är svårt att tro att löntagaren skall glömma, att vad han vunnit det har han vunnit genom sammanhållning med kamraterna. Han kan inte gärna godkänna den meningen om välfärdsstaten, som nu inte sällan förs fram, att den skall trygga ett minimum av bärgning åt alla, men att vad därutöver är skall vinnas genom att var enskild eller var grupp slår sig fram i en obegränsad tävlan om standard, rikedom och makt.

Den andan strider klart mot de idéer som både fackföreningsrörelse och socialdemokrati i sitt samhällsarbete söker följa. Vad som hittills vunnits, hur mycket samhället redan blivit förändrat, därom kan meningarna vara delade. Alla behöver inte vara ense om att så mycket är nytt vordet, att vi måste söka efter ett annat namn för samhället än det gamla, borgerliga eller kapitalistiska. Men det behöver inte splittra oss i det fortsatta arbetet. Den som tycker att framstegen inte varit stora nog, utvecklingen inte hastig nog, han har så mycket mera skäl att söka spänna både sina egna krafter och andra till starkare tag.

Och de som i stället hellre ser på allt som verkligen blivit annorlunda, de kan ur framgången hämta stöd för sin tro, att det alltjämt skall bli arbetarrörelsens idéer om jämlikhet, samarbete och solidaritet, som skall sätta sin prägel på samhällets fortsatta förvandling.

Ernst Wigforss hör till svensk socialdemokratis stora tänkare. I år är det 25 år sedan han gick bort. Ledarsidan publicerar här ett första maj-tal som Ernst Wigforss höll för 40 år sedan. Märkligt nog känns det brännande aktuellt.

Ernst Wigforss 1:a maj 1962

ARTIKELN HANDLAR OM